Job 7

1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

"Ist nicht im Dienst der Mensch auf Erden? Ist nicht sein Los ein Frönerleben?

2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Dem Sklaven gleich, der nur nach Schatten lechzt, dem Fröner, der um seinen Lohn sich sorgt.

3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

So hoffte ich auf Ruhemonde; da wurden Kummernächte mir zuteil.

4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Und lege ich mich nieder, frage ich: 'Wann darf ich mich erheben?' Und zieht der Abend sich dahin, dann bin ich satt von Unrast bis zur Nachtzeit.

5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

Mein Körper kleidet sich in Fäulnis, in erdige Kruste, und meine Haut vernarbt und wird dann wieder flüssig.

6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

Weit schneller fliegen meine Tage hin als Weberschiffchen. Sie schwinden ohne Hoffnung hin.

7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Bedenke, daß ein Hauch mein Leben! Nie schaut mein Auge wieder Gutes.

8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Wer später nach mir schaut, des Auge sieht mich nimmer. Mich suchen deine Augen; ich bin nicht mehr.

9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

Die Wolke schwindet und zergeht, Und wer zum Totenreiche steigt, der kommt nicht mehr herauf. (Sheol h7585)

10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

Nie kehrt er wieder in sein Haus, und seine Heimat sieht ihn niemals mehr.

11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

So will ich meinen Mund nicht hemmen, nein, aussprechen, was mir das Herz beklemmt. Ich rede so in meiner Seele Bitternis:

12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

'Bin ich ein Meer, bin ich ein Ungeheuer, daß Du Schlaflosigkeit mir auferlegst?'

13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Ich denke, daß mein Bett mich tröstete und daß mit mir mein Lager trüge auch mein Leid.

14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

Da scheuchst Du mich durch wirre Träume auf; durch Angstgestalten schreckst Du mich.

15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

Erwürgung, Sterben hätte meine Seele lieber als diese meine Schmerzen.

16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

Ich habe es jetzt aufgegeben, immerfort zu eben. Laß ab von mir! Denn meine Tage sind ein Hauch.

17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

Was ist der Mensch für Dich denn Großes, daß Du Dich so mit ihm befassest,

18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

ihn untersuchst an jedem Morgen, in jedem Augenblick ihn prüfest?

19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

Wie lange ist's, daß Du den Blick nicht von mir wendest, mir keine Ruhe lässest, bis ich nur meinen Speichel schluckte?

20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

Und habe ich gesündigt, was tu ich Dir damit, Du Menschenwächter? Was machst Du mich für Dich zur Scheibe? Weswegen diene ich zum Ziele Dir?

21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

Kannst Du mir nicht verzeihen, hingehen lassen meine Schuld? Dann läge ich gar bald im Staube, und suchtest Du mich auf, ich wäre nimmermehr."