Job 7

1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

L’homme n’a-t-il pas une vie de labeur sur la terre? Et ses jours ne sont-ils pas comme les jours d’un mercenaire?

2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Comme l’esclave soupire après l’ombre, et comme le mercenaire attend son salaire,

3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

Ainsi j’ai eu pour partage des mois de déception, et des nuits de misère me sont assignées.

4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Si je me couche, alors je dis: Quand me lèverai-je et quand l’obscurité prendra-t-elle fin? et je suis excédé d’agitations jusqu’au point du jour.

5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

Ma chair est couverte de vers et de croûtes de terre, ma peau se retire et suppure.

6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

Mes jours s’en vont plus vite qu’une navette, et finissent sans espérance.

7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Souviens-toi que ma vie n’est qu’un souffle: mon œil ne reverra pas le bien;

8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

L’œil qui me regarde ne me reverra plus; tes yeux sont sur moi, et je ne suis plus.

9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

La nuée disparaît et s’en va; ainsi celui qui descend au shéol n’en remonte pas, (Sheol h7585)

10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

Il ne revient plus dans sa maison, et son lieu ne le reconnaît plus.

11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

Aussi je ne retiendrai pas ma bouche; je parlerai dans la détresse de mon esprit, je discourrai dans l’amertume de mon âme.

12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

Suis-je une mer, suis-je un monstre marin, que tu établisses des gardes autour de moi?

13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Quand je dis: Mon lit me consolera, ma couche allégera ma détresse,

14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

Alors tu m’effraies par des songes, tu me terrifies par des visions,

15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

Et mon âme choisit la suffocation, – plutôt la mort que mes os:

16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

J’en suis dégoûté; je ne vivrai pas à toujours. Laisse-moi, car mes jours sont vanité.

17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

Qu’est-ce que l’homme que tu fasses grand cas de lui, et que ton cœur s’occupe de lui,

18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

Et que tu le visites chaque matin, que tu l’éprouves à tout moment?

19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

Pourquoi ne détournes-tu pas les yeux de moi, et ne me laisses-tu pas tranquille jusqu’à ce que j’aie avalé ma salive?

20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

J’ai péché; – que t’ai-je fait? Toi qui observes l’homme, pourquoi m’as-tu placé pour être l’objet de tes coups, de sorte que je suis un fardeau à moi-même?

21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

Et pourquoi ne pardonnes-tu pas ma transgression, et ne fais-tu point passer mon iniquité? Car maintenant je me coucherai dans la poussière, et tu me chercheras, et je ne serai plus.