Job 7
1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
Is there not an appointed time to man vpon earth? and are not his dayes as the dayes of an hyreling?
2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
As a seruant longeth for the shadowe, and as an hyreling looketh for the ende of his worke,
3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
So haue I had as an inheritance the moneths of vanitie, and painefull nights haue bene appointed vnto me.
4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
If I layed me downe, I sayde, When shall I arise? and measuring the euening I am euen full with tossing to and from vnto the dawning of the day.
5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
My flesh is clothed with wormes and filthinesse of the dust: my skinne is rent, and become horrible.
6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
My dayes are swifter then a weauers shittle, and they are spent without hope.
7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
Remember that my life is but a wind, and that mine eye shall not returne to see pleasure.
8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
The eye that hath seene me, shall see me no more: thine eyes are vpon me, and I shall be no longer.
9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
As the cloude vanisheth and goeth away, so he that goeth downe to the graue, shall come vp no more. (Sheol h7585)
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
He shall returne no more to his house, neither shall his place knowe him any more.
11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
Therefore I will not spare my mouth, but will speake in the trouble of my spirite, and muse in the bitternesse of my minde.
12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
Am I a sea or a whalefish, that thou keepest me in warde?
13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
When I say, My couch shall relieue me, and my bed shall bring comfort in my meditation,
14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
Then fearest thou me with dreames, and astonishest me with visions.
15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
Therefore my soule chuseth rather to be strangled and to die, then to be in my bones.
16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
I abhorre it, I shall not liue alway: spare me then, for my dayes are but vanitie.
17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
What is man, that thou doest magnifie him, and that thou settest thine heart vpon him?
18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
And doest visite him euery morning, and tryest him euery moment?
19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
Howe long will it be yer thou depart from me? thou wilt not let me alone whiles I may swallowe my spettle.
20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
I haue sinned, what shall I do vnto thee? O thou preseruer of me, why hast thou set me as a marke against thee, so that I am a burden vnto my selfe?
21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
And why doest thou not pardon my trespasse? and take away mine iniquitie? for nowe shall I sleepe in the dust, and if thou seekest me in the morning, I shall not be found.
