Job 7

1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

Ang tawo wala bay panahon sa pag-alagad diha ibabaw sa yuta? Dili ba ang iyang mga adlaw sama sa mga adlaw sa usa ka sinuholan?

2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Ingon sa usa ka sulogoon nga nagatinguha ug daku uyamut sa anino, Ug ingon sa usa ka sinuholan nga nagapangita sa iyang suhol:

3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

Ingon man ako gihimo aron mahiagum sa mga bulan sa kaalaut, Ug mga gabii nga makapuol gitudlo kanako.

4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Sa magahigda ako, magaingon, Anus-a pa ako mobangon, ug ang gabii moagi? Ug kanunay ra akong nagalisoliso hangtud sa pagbanagbanag sa adlaw.

5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

Ang akong unod naputos sa mga ulod ug sa mga abug nga tibukol; Ang akong panit namuto ug makaluod.

6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

Ang akong mga adlaw labing matulin kay sa lansadera sa maghahabol, Ug natapus nga walay paglaum.

7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Oh hinumdumi nga ang akong kinabuhi usa lamang ka gininhawa: Ang akong mata dili na makakita sa maayo.

8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Ang mata niya nga nagatan-aw kanako, dili na makakita kanako; Ang imong mga mata, ilantaw mo kanako, apan ako mawala na.

9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

Sama sa panganod nga mahurot ug mapapas, Mao man usab ang manaug ngadto sa Sheol, dili na mobalik sa ibabaw. (Sheol h7585)

10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

Dili na siya mobalik sa iyang balay, Ni makaila pa kaniya ang iyang pinuy-anan.

11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

Busa dili ako mopugong sa akong baba; Ako mosulti sa kaguil sa akong espiritu, Ako mag-agulo sa kapait sa akong kalag.

12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

Dagat ba ako, kun mananap ba sa dagat, Nga ikaw magbutang ug usa ka magbalantay kanako?

13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Kong ako magaingon: Ang akong higdaanan kanako molipay, Ang akong banig molipay sa akong inagulo;

14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

Unya imo akong pagahadlokon sa mga damgo, Ug pinaagi sa mga panan-awon imo akong pagalisangon:

15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

Mao nga palabihon sa akong kalag nga siya malumsan, Ug ang kamatayon labi kay niining akong kabukogan.

16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

Giluod ako niining akong kinabuhi; dili ako buot nga mabuhi sa kanunay: Pasagdi ako nga mag-inusara; kay ang akong mga adlaw kakawangan man.

17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

Unsa ba ang tawo nga ikaw kaniya magapadaku, Ug nga siya imong pagatagdon,

18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

Ug nga ikaw sa tanang buntag kaniya magadu-aw, Ug sa tagsatagsa ka gutlo kaniya magasulay?

19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

Hangtud anus-a pa ba ikaw mohunong sa pagsud-ong kanako, Kun ako pasagdan mo hangtud nga matulon ko ang akong laway?

20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

Kong ako nakasala, unsa ang arang nga mabuhat alang kanimo, Oh, ikaw nga magbalantay sa katawohan? Nganong imo akong gitudlo nga usa ka tiniman-an batok kanimo, Nga ako nahimong palas-anon sa akong kaugalingon?

21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

Ug ngano nga dili mo ako pasayloon sa akong kalapasan, ug kuhaon ang akong kasal-anan? Kay karon sa abug ako mohigda; Ug kanako ikaw magasingkamot sa pagpangita, apan ako mawala na.