Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
Job svarade, och sade:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
