Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
Então Job respondeu, e disse:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
Oh se a minha mágoa retamente se pesasse, e a minha miséria juntamente se alçasse numa balança!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
Porque na verdade mais pesada seria, do que a areia dos mares: por isso é que as minhas palavras se me afogam.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
Porque as flechas do Todo-poderoso estão em mim, cujo ardente veneno me chupa o espírito: os terrores de Deus se armam contra mim.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Porventura zurrará o jumento montez junto à relva? ou berrará o boi junto ao seu pasto?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
Ou comer-se-á sem sal o que é insípido? ou haverá gosto na clara do ovo?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
A minha alma recusa toca-lo, pois é como a minha comida fastienta.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
Quem dera que se cumprisse o meu desejo, e que Deus me desse o que espero!
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
E que Deus quizesse quebrantar-me, e soltasse a sua mão, e me acabasse!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
Isto ainda seria a minha consolação, e me refrigeraria no meu tormento, não me perdoando ele; porque não ocultei as palavras do santo.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
Qual é a minha força, para que eu espere? ou qual é o meu fim, para que prolongue a minha vida?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
É porventura a minha força a força de pedra? Ou é de cobre a minha carne?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
Ou não está em mim a minha ajuda? ou desamparou-me a verdadeira sabedoria?
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
Ao que está aflito devia o amigo mostrar compaixão, ainda ao que deixasse o temor do Todo-poderoso.
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
Meus irmãos aleivosamente me falaram, como um ribeiro, como a torrente dos ribeiros que passam.
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
Que estão encobertos com a geada, e neles se esconde a neve.
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
No tempo em que se derretem com o calor se desfazem, e em se aquentando, desaparecem do seu lugar.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
Desviam-se as veredas dos seus caminhos: sobem ao vácuo, e perecem.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
Os caminhantes de Tema os veem; os passageiros de Sheba olham para eles.
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
Foram envergonhados, por terem confiado e, chegando ali, se confundem.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
Agora sois semelhantes a eles: vistes o terror, e temestes.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
Disse-vos eu: dai-me ou oferecei-me da vossa fazenda presentes?
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
Ou livrai-me das mãos do opressor? ou redemi-me das mãos dos tiranos?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Ensinai-me, e eu me calarei: e dai-me a entender em que errei.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
Oh! quão fortes são as palavras da boa razão! mas que é o que argui a vossa arguição?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
Porventura buscareis palavras para me repreenderdes, visto que as razões do desesperado estão como vento?
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
Mas antes lançais sortes sobre o órfão; e cavais uma cova para o vosso amigo.
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Agora pois, se sois servidos, virai-vos para mim; e vede se minto em vossa presença.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Voltai pois, não haja iniquidade: tornai-vos, digo, que ainda a minha justiça aparecerá nisso.
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Há porventura iniquidade na minha língua? Ou não poderia o meu paladar dar a entender as minhas misérias?
