Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
Da gab ihm Job zur Antwort:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
"Wenn doch mein Gram, mein Leid gewogen würde auf einer Waage, ganz genau,
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
so wär es schwerer als des Meeres Sand. Deshalb sind meine Worte unbedacht.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
Des Höchsten Pfeile kenne ich zu gut, mein Geist saugt doch ihr Gift in sich hinein. Die Gottesschrecken überfallen mich.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Auf grüner Au, schreit da der Esel, und brüllt der Stier bei seinem Futter?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
Kann man denn Fades ohne Salz genießen; besitzt das Eiweiß Wohlgeschmack?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
So widert es mich an, auch jenes anzurühren, dergleichen gilt mir wie ein Trauerbrot.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
Ach, daß mein Flehen Gnade fände, daß Gott erfüllte meinen Wunsch!
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
Gefiel es Gott, mich zu zermalmen; zerschnitt er rasch in Großmut meinen Lebensfaden!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
Dies wäre noch ein Trost für mich; ich tanzte noch im schonungslosen Schmerze, weil ich mit Worten an den Heiligen nicht zurückgehalten.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
Was ist denn meine Kraft, daß ich noch hoffen, mein Zweck, daß ich mich noch gedulden soll?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
Ist meine Körperkraft aus Stein? Ist denn mein Fleisch aus Erz?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
Verdiene ich denn keinen Beistand mehr? Ist jede Hilfe mir zu nehmen?
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
Dem Leidenden gebührt von seinem Freunde Liebe, und muß er selbst die Gottesfurcht beiseite lassen.
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
Die Brüder aber sind mir untreu wie die Bäche. - Sie zeigen nutzlos sich wie Wasserläufe,
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
die durch die Kälte trauern und die der Schnee verbirgt,
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
die ebenso, wenn sie durchglüht, verschwinden, wenn's heiß, getilgt von ihrem Orte sind,
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
und deren Wegeläufe ganz verkehrt. Sie steigen dann als Dunst hinauf und sind nicht mehr zu finden.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
Die Karawanen Temas schauen danach aus; die Reisezüge Sabas rechnen drauf.
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
Doch ihr Vertrauen täuschet sie; sie kommen hin und sind dann schwer betrogen. -
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
Zu gar nichts nutze seid ihr freilich. Ihr seht das Unglück und verzaget.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
Ja, habe ich euch gesagt: 'Von Eurem gebt mir! Aus eurem mühevoll erworbenen Gute zahlt für mich!
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
Befreit mich aus der Hand des Drängers! Vom harten Gläubiger erlöset mich!'
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Belehrt mich eines Besseren, dann schweige ich. Zeigt mir doch meinen Irrtum!
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
Wozu verhöhnt ihr offne Worte, und was beweist denn ein Beweis von euch?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
Ja, haltet ihr schon bloße Worte für Beweis, die Worte eines Armen aber nur für Wind?
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
Laßt ihr auf Waisen etwas kommen, und sprecht ihr gegen euren Freund?
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Nun aber wollet mit Verlaub mir zuhören! Ich täusche eure Aufmerksamkeit mitnichten.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Hierher kehrt euch! Kein Unrecht laßt geschehen! Hierher kehrt euch! Im Rechte bin ich noch hierin.
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Ist denn auf meiner Zunge einzig Unrecht? Verstehe ich denn nicht, was Sünde ist?"
