Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
Then Job answered and said:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
Oh that my vexation were but weighed, and my calamity laid in the balances altogether!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
For now it would be heavier than the sand of the seas; therefore are my words broken.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
For the arrows of the Almighty are within me, the poison whereof my spirit drinketh up; the terrors of God do set themselves in array against me.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Doth the wild ass bray when he hath grass? or loweth the ox over his fodder?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
Can that which hath no savour be eaten without salt? or is there any taste in the juice of mallows?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
My soul refuseth to touch them; they are as the sickness of my flesh.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
Oh that I might have my request, and that God would grant me the thing that I long for!
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
Even that it would please God to crush me; that He would let loose His hand, and cut me off!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
Then should I yet have comfort; yea, I would exult in pain, though He spare not; for I have not denied the words of the Holy One.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
What is my strength, that I should wait? and what is mine end, that I should be patient?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
Is my strength the strength of stones? or is my flesh of brass?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
Is it that I have no help in me, and that sound wisdom is driven quite from me?
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
To him that is ready to faint kindness is due from his friend, even to him that forsaketh the fear of the Almighty.
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
My brethren have dealt deceitfully as a brook, as the channel of brooks that overflow,
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
Which are black by reason of the ice, and wherein the snow hideth itself;
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
What time they wax warm, they vanish, when it is hot, they are consumed out of their place.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
The paths of their way do wind, they go up into the waste, and are lost.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
The caravans of Tema looked, the companies of Sheba waited for them —
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
They were ashamed because they had hoped; they came thither, and were confounded.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
For now ye are become His; ye see a terror, and are afraid.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
Did I say: 'Give unto me'? or: 'Offer a present for me of your substance'?
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
or: 'Deliver me from the adversary's hand'? or: 'Redeem me from the hand of the oppressors'?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Teach me, and I will hold my peace; and cause me to understand wherein I have erred.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
How forcible are words of uprightness! But what doth your arguing argue?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
Do ye hold words to be an argument, but the speeches of one that is desperate to be wind?
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
Yea, ye would cast lots upon the fatherless, and dig a pit for your friend.
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Now therefore be pleased to look upon me; for surely I shall not lie to your face.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Return, I pray you, let there be no injustice; yea, return again, my cause is righteous.
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Is there injustice on my tongue? Cannot my taste discern crafty devices?
