Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
But Job answered, and said:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
O that my sins, whereby I have deserved wrath, and the calamity that I suffer, were weighed in a balance.
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
As the sand of the sea this would appear heavier: therefore my words are full of sorrow:
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
For the arrows of the Lord are in me, the rage whereof drinketh up my spirit, and the terrors of the Lord war against me.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Will the wild ass bray when he hath grass? or will the ox low when he standeth before a full manger?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
Or can an unsavoury thing be eaten, that is not seasoned with salt? or can a man taste that which when tasted bringeth death?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
The things which before my soul would not touch, now, through anguish are my meats.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
Who will grant that my request may come: and that God may give me what I look for?
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
And that he that hath begun may destroy me, that he may let loose his hand, and cut me off?
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
And that this may be my comfort, that afflicting me with sorrow, he spare not, nor I contradict the words of the Holy One.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
For what is my strength, that I can hold out? or what is my end that I should keep patience?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
My strength is not the strength of stones, nor is my flesh of brass.
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
Behold there is no help for me in myself, and my familiar friends also are departed from me.
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
He that taketh away mercy from his friend, forsaketh the fear of the Lord.
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
My brethren have passed by me, as the torrent that passeth swiftly in the valleys.
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
They that fear the hoary frost, the snow shall fall upon them.
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
At the time when they shall be scattered they shall perish: and after it groweth hot they shall be melted out of their place.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
The paths of their steps are entangled: they shall walk in vain, and shall perish.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
Consider the paths of Thema, the ways of Saba, and wait a little while.
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
They are confounded, because I have hoped: they are come also even unto me, and are covered with shame.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
Now you are come: and now seeing my affliction you are afraid.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
Did I say: Bring to me, and give me of your substance?
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
Or deliver me from the hand of the enemy, and rescue me out of the hand of the mighty?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Teach me, and I will hold my peace: and if I have been ignorant in any thing, instruct me.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
Why have you detracted the words of truth, whereas there is none of you that can reprove me?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
You dress up speeches only to rebuke, and you utter words to the wind.
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
You rush in upon the fatherless, and you endeavour to overthrow your friend.
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
However finish what you have begun, give ear, and see whether I lie.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Answer, I beseech you, without contention: and speaking that which is just, judge ye.
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
And you shall not And iniquity in my tongue, neither shall folly sound in my mouth.
