Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
Job loh a doo tih,
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
Ka konoinah ka thuek, ka thuek vetih, ka talnah he cooi dongah ka tloeng rhenten koinih.
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
Tuitunli kah laivin lakah n'nan ngawn coeng. Te dongah ka ol he cukhat coeng.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
Tlungthang thaltang dongah a sue te ka khuiah ka mueihla loh a mam. Pathen kah hihhamnah loh kai taengah rhong a pai.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Kohong marhang khaw baelhing soah pang tih, vaito te a kamvuelh soah rhung bal nim?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
Lungkaeh om kolla ankak a caak tih aiduei dakda dongah a hlihlim om aya?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
Amih te ka hinglu loh ben ham a aal tih ka buh khaw kolet la om.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
Ka huithuinah he ulong m'paek vetih a thoeng eh? Tedae ka ngaiuepnah he Pathen long ni m'paek eh?
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
Pathen he mulmet vetih kai he m'phop, a kut a hlam vetih kai m'mueluem mako.
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
Te vaengah kai ham hloephloeinah om dae lah sue. Te vaengah bungtloh khuiah ka uem mako. Hlangcim ol te ka phah pawt bangla n'lungma sak pawt mako.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
Ka ngaiuep ham ka thadueng khaw menim? Ka hinglu ka hlawt ham ka hmailong khaw menim?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
Ka thadueng he lungto thadueng nim? Ka saa he rhohumsen a?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
Kai ham he kamah kah bomnah om ngawn pawt tih, lungming cueihnah khaw kai lamloh a heh coeng.
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
Ngaidaeng loh tlungthang hinyahnah a hnoo vaengah pataeng a baerhoep taengkah sitlohnah a dang van.
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
Ka manuca rhoek khaw soklong bangla la hnukpoh tih sokca soklong bangla kak.
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
Amih te vueltling loh a nu sak tih vuelsong loh a yut pah.
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
Kho a awlh vaengah a bae neh huu tih, amah hmuen lamloh kak uh.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
A caehlong longpuei a hoi uh tih, laipuem la a caeh dongah milh uh.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
Tema caehlong kah rhoek loh a paelki uh tih, Sheba lambong loh amih ham a lamtawn uh.
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
A pangtung uh dongah yak uh tih, a taengla a pawk uh akhaw a hmai tal.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
A taengah a hong la na om uh van coeng dongah, rhihkoi na hmuh vaengah na rhih uh.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
“Kai taengah m'pae uh lamtah na thadueng lamloh kai hamla kapbaih pae uh.
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
Rhal kut lamloh kai n'loeih sak lamtah hlanghaeng kut lamloh kai n'lat uh,” ka ti noek a?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Kai n'thuinuet lamtah ka ngam bitni. Metla ka palang khaw kai he m'ming sak uh.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
Balae tih hlang dueng ol te a daeh uh? Nangmih lamloh a tluung ham khaw balae a tluung?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
Olthui te tluung hamla na moeh uh nama? Ol khaw khohli bangla talsae mai pawn ni.
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
Cadah ham aisat hmulung na naan vetih na hui hamla na tael pah nim?
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Tedae mulmet uh laeh, kai taengla mael uh. Nangmih maelhmai ah ka laithae nim?
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Mael uh laeh, dumlai la om uh boeh, mael uh laeh, koep mael uh laeh. Ka duengnah he a khuiah om.
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Ka lai dongah dumlai om nim? Ka dang loh talnah yakming pawt maco.
