Job 42

1 Job svarade HERREN och sade:

Och Job svarade Herranom, och sade:

2 Ja, jag vet att du förmår allt, och att intet som du besluter är dig för svårt.

Jag vet, att du all ting förmår; och ingen tanke är för dig fördold.

3 Vem var då jag som i oförstånd gav vishet namn av mörker? Jag ordade ju om vad jag icke begrep, om det som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå.

Det är en fåvitsk man, som menar fördölja sitt råd; derföre hafver jag ovisliga talat det mig för högt är, och det jag icke förstår.

4 Men hör nu, så vill jag tala; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.

Så hör nu, låt mig tala; jag vill fråga dig, lär mig.

5 Blott hörsägner hade jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon.

Jag hafver hört dig med öronen, och min ögon se dig ock nu.

6 Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig, i stoft och aska.

Derföre gifver jag mig skuld, och gör bot i stoft och asko.

7 Sedan HERREN hade talat så till Job, sade han till Elifas från Teman: »Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.

Då nu Herren dessa orden med Job talat hade, sade Herren till Eliphas af Thema: Min vrede är förgrymmad öfver dig, och öfver dina två vänner; förty I hafven icke rätteliga talat om mig, såsom min tjenare Job.

8 Så tagen eder nu sju tjurar och sju vädurar, och gån till min tjänare Job och offren dem såsom brännoffer för eder; ock låten min tjänare Job bedja för eder. Till äventyrs skall jag då, av nåd mot honom, avstå från att göra något förskräckligt mot eder, till straff därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.»

Så tager nu sju stutar, och sju vädrar, och går bort till min tjenare Job, och offrer bränneoffer för eder, och låter min tjenare Job bedja för eder; förty honom vill jag anse, så att jag icke skall låta eder se, huru I hafven bedrifvit ena dårhet; förty I hafven icke rätt talat, såsom min tjenare Job.

9 Då gingo Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naaman åstad och gjorde såsom HERREN hade tillsagt dem; och HERREN tog nådigt emot Jobs bön.

Då gingo bort Eliphas af Thema, Bildad af Suah, och Sophar af Naema, och gjorde såsom Herren dem sagt hade; och Herren såg till Jobs person;

10 Och då nu Job bad för sina vänner, upprättade HERREN åter honom själv; HERREN gav Job dubbelt igen mot vad han förut hade haft.

Och Herren vände Jobs fängelse, då han bad för sina vänner; och Herren gaf Job dubbelt så mycket, som han tillförene haft hade.

11 Och alla hans bröder och systrar och alla hans forna bekanta kommo till honom och höllo måltid med honom i hans hus, och ömkade honom för alla de olyckor som HERREN hade låtit komma över honom. Och de gåvo honom vardera en kesita och en guldring.

Och till honom kommo alle hans bröder, och alla hans systrar, och alle de honom tillförene kände, och åto med honom i hans hus, och vände sig till honom, och hugsvalade honom öfver allt det onda, som Herren hade låtit komma öfver honom; och hvardera gaf honom ett stycke penningar, och ett gyldene klenodium.

12 Och HERREN välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än begynnelsen, så att han fick fjorton tusen får, sex tusen kameler, ett tusen par oxar och ett tusen åsninnor.

Och Herren välsignade Job mer än tillförene; så att han fick fjortontusend får, och sextusend camelar, och tusende par oxar, och tusende åsnar;

13 Och han fick sju söner och tre döttrar.

Och fick sju söner och tre döttrar;

14 Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den tredje Keren-Happuk.

Och kallade den första Jemima, den andra Kezia, och den tredje KerenHappuch.

15 Och så sköna kvinnor som Jobs döttrar funnos icke i hela landet; och deras fader gav dem arvedel bland deras bröder.

Och vordo icke funna så dägeliga qvinnor i all land, såsom Jobs döttrar; och deras fader gaf dem arfvedel med deras bröder.

16 Och Job levde därefter ett hundra fyrtio år, och fick se sina barn och barnbarn i fyra led.

Och Job lefde derefter hundrade och fyratio år, så att han fick se sin barn och barnabarn, allt intill fjerde led.

17 Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.

Och Job blef död, gammal och mätt af lefvande.