Job 41
1 Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?
Kann du fiska krokodillen, binda tunga hans med taum,
2 Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?
Draga snor i gjenom nosi, hogga krok i kjaken hans?
3 Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord?
Vil han tigga um nåde, tala mjuke ord til deg?
4 Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid?
Tru han vil gjera samband med deg og din træl for alltid verta?
5 Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor?
Kann du han som leikfugl halda for smågjentorne i band?
6 Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare?
Handlar fiskarlag med honom, skiftar ut til kræmarar?
7 Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?
Kann hans hud med spjot du fylla, og hans hovud med harpunar?
8 Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.
Berre prøv - du skal det minnast; enn ein gong du gjer det ikkje!
9 Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.
Kvar og ein vil missa voni, verta feld ved syni av han.
10 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
Ingen torer eggja honom; kven kann då mot meg reisa?
11 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.
Kven gav meg, so eg gjev att? Under himmeln alt eg eig.
12 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.
Ei eg tegjer um hans lemer, um hans sterke, væne bygnad.
13 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
Kven hev drege brynja av han, Gjenge inn i duble tanngard?
14 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.
Kven hev opna kjakeporten? Rædsla kring hans tenner ligg.
15 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.
Sterke er hans skjolde-rader, feste med ei fast forsigling.
16 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
Tett dei ligg innåt kvarandre, ingi luft slepp millom deim.
17 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.
Eine skjolden i den andre heng i hop, skilst ikkje åt.
18 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
Ljos ifrå hans njosing strålar, augo skin som morgonroden.
19 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.
Or hans gap skyt brandar fram, gneistar sprutar derifrå.
20 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.
Or hans nasar stig det røyk, liksom eim or kjel som kokar.
21 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.
Anden hans set eld på kol, logen ut or gapet stend.
22 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.
I hans nakke styrken bur, rædsla spring framfor hans åsyn.
23 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.
Tette sit kjøtvalkarne, støypte fast urikkelg.
24 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.
Hjarta hans er hardt som stein, fast som understein i kverni.
25 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.
Kjempor ræddast når han ris, misser både mod og hugs;
26 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.
Sverd vil ikkje bita på, ikkje skot med spjot og pil.
27 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.
Jarn agtar han liksom strå, kopar nett som fauskeved.
28 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;
Ei han vik for bogesonen; stein frå slyngja vert som halm,
29 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.
og stridsklubba vert som strå, og han lær åt spjot som susar.
30 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
Under han er kvasse broddar, spor dei set som treskjeslede.
31 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
Djupet kokar som ei gryta, sjøen som ein salvekjel.
32 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.
Vegen lyser etter honom, djupet skin som sylverhår.
33 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.
Liken hans på jord ei finst, denne skapning utan ræddhug.
34 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.
Han ser ned på alt som høgt er, konge yver alle kaute.»
