Job 41
1 Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?
Canst thou draw out the Crocodile with a fish-hook? Or, with a cord, canst thou fasten down his tongue?
2 Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?
Wilt thou put a rush-cord on his nose? or, with a thorn, wilt thou pierce his jaw?
3 Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord?
Will he multiply unto thee supplications, or will he speak unto thee softly?
4 Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid?
Will he solemnise a covenant with thee? Wilt thou take him for a life-long servant?
5 Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor?
Wilt thou sport with him, as with a little bird? Or wilt thou bind him, for thy maidens?
6 Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare?
Shall the companions bargain over him? or will they part him among the traders?
7 Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?
Wilt thou fill, with darts, his skin? or, with fish-spears, his head?
8 Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.
Lay thou upon him thy hand, remember the battle—no more!
9 Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.
Lo! any hope of him, hath been found deceptive, Even at the sight of him, shall not one be overwhelmed?
10 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
None so bold, that he will rouse him! Who then is he that, before me, can stand?
11 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.
Who hath forestalled me, that I may repay him? Under all the heavens, mine it is!
12 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.
I will not pass by in silence his parts, or the matter of strength, or the grace of his armour.
13 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
Who hath removed his outer garment, through his double row of teeth, who would enter?
14 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.
The doors of his face, who hath opened? The circles of his teeth, are a terror!
15 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.
A pride, are his arched sides, closed up, with a firm seal;
16 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
One to another, they join, and, air, cannot enter between them;
17 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.
Each to its fellow, they cleave, they grasp each other, and cannot be parted;
18 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
His sneezings, flash forth light, and, his eyes, are like the eyelashes of the dawn;
19 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.
Out of his mouth, torches dart forth, sparks of fire, escape;
20 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.
Out of his nostrils, proceedeth smoke, like a blown pot and rushes;
21 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.
His breath, setteth coals ablaze, and, a flame, out of his mouth, proceedeth;
22 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.
In his neck, lodgeth strength, and, before him, danceth dismay;
23 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.
The dewlaps of his flesh, cleave together, hardened upon him, they cannot be moved;
24 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.
His heart, is hardened like a stone, yea hardened, like the nether millstone;
25 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.
At his rising up, mighty men are afraid, by reason of terror, they are beside themselves:
26 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.
As for him that assaileth him, the sword availeth not, spear, dart, or coat of mail:
27 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.
He counteth iron as broken straw, and bronze as rotten wood:
28 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;
The arrow, will not make him flee, Into chaff, are sling-stones changed by him:
29 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.
As a straw, is a club accounted, and he laugheth at the whir of the javelin;
30 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
His underparts, are points of potsherd, a pointed threshing roller spreadeth out upon the slime:
31 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
He causeth to boil, as a cauldron, the raging deep, the sea, he maketh like a brewing vessel:
32 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.
After him, he lighteth up a path, one might think the resounding deep to be hoary!
33 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.
There is not—upon the dust—his like, that hath been made to be without fear;
34 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.
Every thing lofty, he beholdeth, he, is king over all ravenous beasts.
