Job 41
1 Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?
“Do you draw leviathan with a hook? And do you let down his tongue with a rope?
2 Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?
Do you put a reed in his nose? And pierce his jaw with a thorn?
3 Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord?
Does he multiply supplications to you? Does he speak tender things to you?
4 Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid?
Does he make a covenant with you? Do you take him for a perpetual servant?
5 Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor?
Do you play with him as a bird? And do you bind him for your girls?
6 Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare?
(Companions feast on him, They divide him among the merchants!)
7 Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?
Do you fill his skin with barbed irons? And his head with fish-spears?
8 Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.
Place your hand on him, Remember the battle—do not add!
9 Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.
Behold, the hope of him is found a liar, Also, is one not cast down at his appearance?
10 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
None so fierce that he awakes him, And who [is] he [who] stations himself before Me?
11 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.
Who has brought before Me and I repay? Under the whole heavens it [is] Mine.
12 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.
I do not keep silent concerning his parts, And the matter of might, And the grace of his arrangement.
13 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
Who has uncovered the face of his clothing? Who enters within his double bridle?
14 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.
Who has opened the doors of his face? Around his teeth [are] terrible.
15 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.
A pride—strong ones of shields, Shut up—a close seal.
16 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
They draw near to one another, And air does not enter between them.
17 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.
They adhere to one another, They stick together and are not separated.
18 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
His sneezings cause light to shine, And his eyes [are] as the eyelids of the dawn.
19 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.
Flames go out of his mouth, sparks of fire escape.
20 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.
Smoke goes forth out of his nostrils, As a blown pot and reeds.
21 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.
His breath sets coals on fire, And a flame goes forth from his mouth.
22 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.
Strength lodges in his neck, And grief exults before him.
23 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.
The flakes of his flesh have adhered—Firm on him—it is not moved.
24 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.
His heart [is] firm as a stone, Indeed, firm as the lower piece.
25 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.
The mighty are afraid at his rising, From his breakings they keep themselves free.
26 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.
The sword of his overtaker does not stand, Spear, dart, and breastplate.
27 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.
He reckons iron as straw, bronze as rotten wood.
28 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;
The son of the bow does not cause him to flee, Stones of the sling are turned into stubble by him.
29 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.
Darts have been reckoned as stubble, And he laughs at the shaking of a javelin.
30 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
Sharp points of clay [are] under him, He spreads gold on the mire.
31 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
He causes the deep to boil as a pot, He makes the sea as a pot of ointment.
32 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.
He causes a path to shine after him, One thinks the deep to be hoary.
33 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.
There is not on the earth his like, That is made without terror.
34 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.
He sees every high thing, He [is] king over all sons of pride.”
