Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Na Temanni Elifas buaa Hiob se,
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
“Sɛ obi pɛ sɛ ɔne wo kasa a, worennya ntoboase ana? Hena na wobetumi aka nʼano ato mu?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Dwene sɛnea wakyerɛkyerɛ nnipa bebree, sɛnea woahyɛ nsa a emu ayɛ mmerɛw no den.
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
Wo nsɛm ahyɛ wɔn a wɔahintiw no den; woahyɛ nkotodwe a ayɛ mmerɛw mu den.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Na afei a ɔhaw aba no, wʼaba mu abu; adwira wo, na wo werɛ ahow.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
So ɛnsɛ sɛ wo nyamesuro yɛ wʼahotoso na wʼakwan a ɛho nni asɛm no yɛ wʼanidaso ana?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
“Dwene ho: Wɔasɛe obi a ne ho nni asɛm pɛn ana? Ɛhefa na wɔsɛee obi a ɔyɛ pɛ?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Sɛnea mahu no, wɔn a wofuntum bɔne ne wɔn a wodua ɔhaw no twa so aba.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Onyankopɔn home ano, wɔsɛe; nʼabufuw turuw a wɔyera.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Gyata betumi abobɔ mu na wɔaworo so, nanso wɔabubu gyata akɛse no se.
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Gyata annya hanam a owu, na gyatabere mma no bɔ hwete.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
“Wɔbɛkaa kokoamsɛm bi kyerɛɛ me na mʼaso tee no sɛ asomsɛm.
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
Wɔ anadwo daeso basabasa mu, bere a nnipa adeda nnahɔɔ no,
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
ehu ne nketenkete kyeree me ɛmaa me nnompe nyinaa wosowee.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Honhom bi twaa mʼani so, na me ho nwi sɔre gyinae.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Egyinae, nanso, manhu nʼabɔsu. Biribi begyinaa mʼanim, na metee nne bɔkɔɔ bi a ɛrebisa se,
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
‘Onipa desani betumi ateɛ asen Onyankopɔn? Na mpo ɔhoɔdenfo betumi ayɛ kronkron asen ne Yɛfo ana?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Sɛ Onyankopɔn ntumi mfa ne ho nto nʼankasa asomfo so, sɛ ɔka nʼabɔfo mfomso kyerɛ wɔn a,
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
na nkantom wɔn a wɔtete dɔte afi mu, wɔn a wɔn fapem sisi mfutuma mu na wɔdwerɛw wɔn ntɛm so sen abubummaba!
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Efi anɔpahema kosi anwummere wobubu wɔn mu nketenkete; na wɔyera korakora a obiara nhu wɔn bio.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
So wommiamia wɔn ntamadan ahama mu, a ɛno nti wowuwu a wonni nyansa ana?’
