Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Entonces Elifaz, el temanita, respondió,
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
“Si alguien se aventura a hablar contigo, ¿te apenarás? Pero, ¿quién puede abstenerse de hablar?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
He aquí que has instruido a muchos, has fortalecido las manos débiles.
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
Tus palabras han sostenido al que estaba cayendo, has hecho firmes las rodillas débiles.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Pero ahora ha llegado a ti, y te desmayas. Te toca, y te sientes perturbado.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
¿No es tu piedad tu confianza? ¿No es la integridad de tus caminos tu esperanza?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
“¿Recuerdas, ahora, a quien pereció siendo inocente? ¿O dónde se cortó el montante?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Según lo que he visto, los que aran la iniquidad y sembrar problemas, cosechar lo mismo.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Por el soplo de Dios perecen. Por la explosión de su ira son consumidos.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
El rugido del león, y la voz del león feroz, los dientes de los jóvenes leones, están rotos.
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
El viejo león perece por falta de presa. Los cachorros de la leona están dispersos por el mundo.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
“Ahora bien, una cosa me fue traída en secreto. Mi oído recibió un susurro de ella.
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
En los pensamientos de las visiones de la noche, cuando el sueño profundo cae sobre los hombres,
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
me invadió el miedo y el temblor, que hizo temblar todos mis huesos.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Entonces un espíritu pasó ante mi rostro. El vello de mi carne se erizó.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Se quedó quieto, pero no pude discernir su aspecto. Una forma estaba ante mis ojos. Silencio, luego escuché una voz que decía,
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
“¿Será el hombre mortal más justo que Dios? ¿Puede un hombre ser más puro que su Creador?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
He aquí que no se fía de sus siervos. Acusa a sus ángeles de error.
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
Cuánto más los que habitan en casas de barro, cuyos cimientos están en el polvo, ¡que son aplastados ante la polilla!
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Entre la mañana y la noche son destruidos. Perecen para siempre sin tener en cuenta nada.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
¿No está la cuerda de su tienda arrancada dentro de ellos? Mueren, y eso sin sabiduría”.
