Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Entonces Elifaz, el temanita, le respondió a Job
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
“¿Podría decir una palabra? No quiero molestarte, pero ¿quién podría callar y no responder?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Ciertamente has alentado a mucha gente y has apoyado a los que son débiles.
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
Tus consejos han ayudado a los que tropiezan para no caer, y has fortalecido a los que tienen las rodillas débiles.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Pero ahora eres tú el que sufre y estás molesto.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
¿No fue tu reverencia a Dios lo que te dio confianza y tu integridad lo que te dio esperanza?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Piénsalo: ¿desde cuándo mueren los inocentes? ¿Desde cuándo se destruye a la gente buena?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
¡Por lo que he visto, los mismos que plantan el mal y siembran problemas son quienes cosechan tales frutos!
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Un soplo de Dios los destruye; una ráfaga de su cólera los aniquila.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Los leones pueden rugir y gruñir, pero sus dientes se rompen.
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Hasta un león muere por falta de alimento, y las crías de la leona se dispersan.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
“Una palabra se acercó sigilosamente a mí; un susurro llegó a mi oído.
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
Pensamientos inquietantes vinieron a mí en pesadillas, como cuando caes en un sueño profundo.
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
Me aterroricé y temblé; todos mis huesos se estremecieron.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Entonces un soplo me rozó la cara y me puso la piel de gallina.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Algo se detuvo, pero no pude ver su rostro. Mis ojos sólo podían distinguir una forma. Estaba totalmente silencioso, y entonces oí una voz:
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
‘¿Puede alguien ser justo ante Dios? ¿Puede alguien ser puro ante su Creador?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Si ni siquiera se fía de sus siervos y dice que sus ángeles se equivocan,
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
¿cuánto más los que viven en estas casas de barro, cuyos cimientos se basan en el polvo, que se deshacen como la ropa por causa de la polilla?
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Vivos por la mañana, muertos al anochecer. Mueren sin que nadie lo note.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
Son como las cuerdas de una tienda de campaña, que se levantan y se derrumban con la muerte. Mueren sin sabiduría’”.
