Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Ipapo Erifazi muTemani akapindura achiti:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
“Kana mumwe munhu akava neshoko newe, iwe uchashayiwa mwoyo murefu here? Asi ndiani angarega kutaura?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Funga kuti wakadzidzisa vazhinji sei, uye kuti wakasimbisa sei maoko asina simba.
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
Mashoko ako akatsigira vaya vakagumburwa; wakasimbisa mabvi akaneta.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Asi zvino nhamo yasvika kwauri, uye iwe waora mwoyo; inokurova, iwe ndokuvhunduka.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Ko, kutya kwako Mwari hakuzi chivimbo chako, uye nzira dzako dzakarurama tariro yako here?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
“Rangarira iye zvino: Ndianiko, asina mhaka, akamboparadzwa? Ndokupiko kwakatongoparadzwa vakarurama?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Sezvandakaona, vaya vanodyara zvakaipa navaya vanokusha nhamo ndizvo zvavanokohwa.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Vanoparadzwa nokufema kwaMwari; vanoparara nokuputika kwehasha dzake.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Shumba dzingaomba nokunguruma, nyamba meno eshumba huru akaguduka.
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Shumba inoparara nokuda kwokushaya nyama, uye vana veshumbakadzi vanopararira.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
“Shoko rakauyiswa kwandiri muchivande, nzeve dzangu dzakanzwa zevezeve raro.
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
Pakati pokurota hope dzinovhundutsa usiku, hope huru padzinenge dzabata vanhu,
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
kutya nokudedera zvakandibata zvikaita kuti mapfupa angu ose abvunde.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Mumwe mweya wakapfuura pamberi pechiso changu, uye bvudzi romusoro wangu rikamira.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Wakamira, asi ndakatadza kuziva kuti chaiva chii. Chinhu chakamira pamberi pameso angu, uye ndakanzwa inzwi rakanyarara richiti:
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
‘Ko, munhu anofa, angava akarurama kupfuura Mwari here? Ko, munhu angagona kuchena kukunda Muiti wake here?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Kana Mwari akasavimba navaranda vake, kana akakanganisa kutonga vatumwa vake,
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
zvikuru sei kuna avo vanogara mudzimba dzevhu, nheyo dzavo dziri muguruva, dzinopwanyiwa nyore kupfuura chipfukuto!
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Dzinoputsanyiwa pakati pamambakwedza namadekwana; dzinoparara dzisingazoonekwi nokusingaperi.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
Ko, mabote etende ravo haana kubviswa here kuti vagofa vasina uchenjeri?’
