Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Então respondeu Eliphaz o temanita, e disse:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
Se intentarmos falar-te, enfadar-te-ás? mas quem poderia conter as palavras?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Eis que ensinaste a muitos, e esforçaste as mãos fracas.
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
As tuas palavras levantaram os que tropeçavam e os joelhos desfalecentes fortificaste.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Mas agora a ti te vem, e te enfadas: e, tocando-te a ti, te perturbas.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Porventura não era o teu temor de Deus a tua confiança, e a tua esperança a sinceridade dos teus caminhos?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Lembra-te agora qual é o inocente que jamais perecesse? e onde foram os sinceros destruídos?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Como eu tenho visto, os que lavram iniquidade, e semeam trabalho segam o mesmo.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Com o bafo de Deus perecem; e com o assopro da sua ira se consomem.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
O bramido do leão, e a voz do leão feroz, e os dentes dos leõezinhos se quebrantam.
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Perece o leão velho, porque não há preza; e os filhos da leoa andam esparzidos.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
Uma palavra se me disse em segredo; e os meus ouvidos perceberam um sussurro dela.
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
Entre imaginações de visões da noite, quando cai sobre os homens o sono profundo;
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
Sobreveiu-me o espanto e o tremor, e todos os meus ossos estremeceram.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Então um espírito passou por diante de mim; fêz-me arrepiar os cabelos da minha carne;
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Parou ele, porém não conheci a sua feição; um vulto estava diante dos meus olhos: e, calando-me, ouvi uma voz que dizia:
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
Seria porventura o homem mais justo do que Deus? seria porventura o varão mais puro do que o seu criador?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Eis que nos seus servos não confiaria, e aos seus anjos imputaria loucura:
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
Quanto menos naqueles que habitam em casas de lodo, cujo fundamento está no pó, e são machucados como a traça!
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Desde a manhã até à tarde são despedaçados: e eternamente perecem sem que disso se faça caso.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
Porventura se não passa com eles a sua excelência? morrem, porém sem sabedoria.
