Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Eliifaaz namichi Teemaan sun akkana jedhee deebise:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
“Yoo namni tokko sitti dubbachuu yaale, ati ni komattaa? Garuu eenyutu dubbachuu dhiisa?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Ati akka nama baayʼee barsiifte, akka harka dadhabaa illee jajjabeessite yaadadhu.
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
Dubbiin kee warra gatantaran gargaaree dhaabeera; atis jilba laafe jabeessiteerta.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Amma garuu rakkinni sirra gaʼe; atis abdii kutatteerta; rakkinni si miidheera; atis rifatteerta;
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Waaqa sodaachuun kee irkoo kee, qajeelinni karaa keetiis abdii kee mitii?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
“Ammas yaadadhu; namni qulqulluun takkumaa badee beekaa? Qajeelonni eessatti badanii beeku?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Akka ani hubadhetti warri waan hamaa qotatan, kanneen waan hamaa facaasanis isuma haammatu.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Isaanis hafuura Waaqni isaanitti baafatuun badu; hafuuraa dheekkamsa isaaniitiinis ni barbadeeffamu.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Leenci ni aada; ni gururiʼas; ilkaan leenca saafelaa garuu ni caccaba.
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Leenci jabaan waan adamsu dhabee ni duʼa; ilmaan leenca dhaltuus ni bittinnaaʼu.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
“Dubbiin tokko icciitiidhaan naa fidame; gurri koos asaasa isaa dhagaʼe.
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
Abjuu halkanii sodaachisaa keessa, yommuu hirribni cimaan nama qabatutti,
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
sodaa fi hollachuun na qabatee lafee koo hunda raase.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Hafuurri luffi jedhee fuula koo dura darbe; rifeensi dhagna koos kaʼee dhaabate.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Innis ni dhaabate; ani garuu inni maal akka taʼe hubachuu hin dandeenye. Fakkiin tokko ija koo dura dhaabate; anis sagalee tasgabbii kan akkana jedhu tokkon dhagaʼe:
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
‘Namni duʼa hin oolle, Waaqa caalaa qajeelaa taʼuu dandaʼaa? Namni Uumaa isaa caalaa qulqulluu taʼuu dandaʼaa?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Waaqni tajaajiltoota isaa hin amanatu; ergamoota isaas balleessaa isaaniitiin ni gaafata;
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
yoos warri manneen suphee keessa jiraatan, warri hundeen isaanii biyyoo taʼe, warri bilii caalaa burkutaaʼan immoo akkam haa taʼan ree?
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Isaan ganamaa fi galgala gidduutti burkutaaʼu; tasumas bara baraan ni badu.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
Akka isaan ogummaa malee duʼaniif funyoon dunkaana isaanii hin luqqifamnee?’
