Job 4

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Wasephendula u-Elifazi umThemani wathi:

2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

“Nxa umuntu angaphosa ilizwi nje kuwe uzacunuka na? Kodwa ngubani ongathula angakhulumi na?

3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

Khumbula ukuthi sewabafundisa njani abanengi, ukuthi ubaqinise njani abalezandla ezibuthakathaka.

4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

Amazwi akho abasekele labo abakhubekayo; uwaqinisile amadolo axegayo.

5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

Kodwa manje uhlupho luze kuwe, usuphela amandla; lukutshaya ubusudela ithemba.

6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Kungani ukukholwa kwakho kungabi yiso isibindi sakho na lezindlela zakho ezimsulwa zibe lithemba lakho na?

7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

Khumbula manje: Ngubani owathi engelacala wabhubha na? Kungaphi lapho abaqotho abake babhujiswa khona na?

8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

Ngokubona kwami labo abalima okubi lalabo abahlanyela ububi bavuna bona.

9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

Ngokuphefumula kukaNkulunkulu bayabhubha; ngokukhwaza kolaka lwakhe bayafa.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

Izilwane zingabhonga zihwabhe, kodwa amazinyo ezilwane ezinkulu ayephuka.

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

Isilwane siyafa ngokuswela ukudla besekuthi imidlwane yesilwanekazi ihlakazeke.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

Kulethwe ilizwi kimi ngasese, indlebe zami zilizwile linyenyezwa.

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

Phakathi kwamaphupho adungayo ebusuku, lapho abantu belele obukabhuka,

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

ukwesaba lokuthuthumela kwangifikela kwenza wonke amathambo ami aqhaqhazela.

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

Kwathi tshazi umoya emehlweni ami, wahlasimula umzimba wami lenwele zami zema.

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

Umoya lowo wema, kodwa kangikwazanga ukuthi kuyini. Kwakumi into phambi kwamehlo ami, ngasengisizwa ilizwi elihelezayo:

17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

‘Kambe umuntu angalunga ukwedlula uNkulunkulu na? Umuntu angahlanzeka kuloMenzi wakhe na?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Nxa uNkulunkulu engazethembi izinceku zakhe, nxa ebeka izingilosi zakhe umlandu ngokona,

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

pho-ke kuzakuba njani kulabo abahlala ezindlini zodaka, ozisekelo zazo zisothulini, abahlifizeka lula njengenondo!

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

Phakathi kokusa lokuhlwa bayabhidlizwa babe yizicucu; bengananzwa langubani, bayabhubha kokuphela.

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»

Izintambo zamatende abo kazidonswa na, bafe bengelalwazi?’”