Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Respondens autem Eliphaz Themanites, dixit:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
Si coeperimus loqui tibi, forsitan moleste accipies, sed conceptum sermonem tenere quis poterit?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Ecce docuisti multos, et manus lassas roborasti:
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
Vacillantes confirmaverunt sermones tui, et genua trementia confortasti:
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Nunc autem venit super te plaga, et defecisti: tetigit te, et conturbatus es.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Ubi est timor tuus, fortitudo tua, patientia tua, et perfectio viarum tuarum?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Recordare obsecro te, quis umquam innocens periit? aut quando recti deleti sunt?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Quin potius vidi eos, qui operantur iniquitatem, et seminant dolores, et metunt eos,
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Flante Deo perisse, et spiritu irae eius esse consumptos:
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Rugitus leonis, et vox leaenae, et dentes catulorum leonum contriti sunt.
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Tigris periit, eo quod non haberet praedam, et catuli leonis dissipati sunt.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
Porro ad me dictum est verbum absconditum, et quasi furtive suscepit auris mea venas susurri eius.
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
In horrore visionis nocturnae, quando solet sopor occupare homines,
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
Pavor tenuit me, et tremor, et omnia ossa mea perterrita sunt:
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Et cum spiritus me praesente transiret, inhorruerunt pili carnis meae.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Stetit quidam, cuius non agnoscebam vultum, imago coram oculis meis, et vocem quasi aurae lenis audivi.
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
Numquid homo, Dei comparatione iustificabitur, aut factore suo purior erit vir?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Ecce qui serviunt ei, non sunt stabiles, et in angelis suis reperit pravitatem:
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
Quanto magis hi qui habitant domos luteas, qui terrenum habent fundamentum, consumentur velut a tinea?
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
De mane usque ad vesperam succidentur: et quia nullus intelligit, in aeternum peribunt.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
Qui autem reliqui fuerint, auferentur ex eis: morientur, et non in sapientia.
