Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
데만 사람 엘리바스가 대답하여 가로되
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
누가 네게 말하면 네가 염증이 나겠느냐 날지라도 누가 참고 말하지 아니하겠느냐
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
전에 네가 여러 사람을 교훈하였고 손이 늘어진 자면 강하게 하였고
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
넘어져 가는 자를 말로 붙들어 주었고 무릎이 약한 자를 강하게 하였거늘
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
이제 이 일이 네게 임하매 네가 답답하여 하고 이 일이 네게 당하매 네가 놀라는구나
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
네 의뢰가 경외함에 있지 아니하냐 네 소망이 네 행위를 완전히 함에 있지 아니하냐
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
생각하여 보라 죄없이 망한 자가 누구인가 정직한 자의 끊어짐이 어디 있는가
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
내가 보건대 악을 밭갈고 독을 뿌리는 자는 그대로 거두나니
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
다 하나님의 입기운에 멸망하고 그 콧김에 사라지느니라
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
사자의 우는 소리와 사나운 사자의 목소리가 그치고 젊은 사자의 이가 부러지며
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
늙은 사자는 움킨 것이 없어 죽고 암사자의 새끼는 흩어지느니라
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
무슨 말씀이 내게 가만히 임하고 그 가는 소리가 내 귀에 들렸었나니
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
곧 사람이 깊이 잠들 때쯤 하여서니라 내가 그 밤의 이상으로 하여 생각이 번거로울 때에
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
두려움과 떨림이 내게 이르러서 모든 골절이 흔들렸었느니라
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
그 때에 영이 내 앞으로 지나매 내 몸에 털이 주뼛하였었느니라
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
그 영이 서는데 그 형상을 분변치는 못하여도 오직 한 형상이 내 눈 앞에 있었느니라 그 때 내가 종용한 중에 목소리를 들으니 이르기를
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
인생이 어찌 하나님보다 의롭겠느냐 사람이 어찌 그 창조하신 이보다 성결하겠느냐
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
하나님은 그 종이라도 오히려 믿지 아니하시며 그 사자라도 미련하다 하시나니
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
하물며 흙 집에 살며 티끌로 터를 삼고 하루살이에게라도 눌려 죽을 자이겠느냐
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
조석 사이에 멸한 바 되며 영원히 망하되 생각하는 자가 없으리라
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
장막 줄을 그들에게서 뽑지 아니하겠느냐 그들이 죽나니 지혜가 없느니라
