Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Elifaz il Temanita prese la parola e disse:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
Se si tenta di parlarti, ti sarà forse gravoso? Ma chi può trattenere il discorso?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Ecco, tu hai istruito molti e a mani fiacche hai ridato vigore;
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
le tue parole hanno sorretto chi vacillava e le ginocchia che si piegavano hai rafforzato.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Ma ora questo accade a te e ti abbatti; capita a te e ne sei sconvolto.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
La tua pietà non era forse la tua fiducia e la tua condotta integra, la tua speranza?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Ricordalo: quale innocente è mai perito e quando mai furon distrutti gli uomini retti?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Per quanto io ho visto, chi coltiva iniquità, chi semina affanni, li raccoglie.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
A un soffio di Dio periscono e dallo sfogo della sua ira sono annientati.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Il ruggito del leone e l'urlo del leopardo e i denti dei leoncelli sono frantumati.
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Il leone è perito per mancanza di preda e i figli della leonessa sono stati dispersi.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
A me fu recata, furtiva, una parola e il mio orecchio ne percepì il lieve sussurro.
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
Nei fantasmi, tra visioni notturne, quando grava sugli uomini il sonno,
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
terrore mi prese e spavento e tutte le ossa mi fece tremare;
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
un vento mi passò sulla faccia, e il pelo si drizzò sulla mia carne...
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Stava là ritto uno, di cui non riconobbi l'aspetto, un fantasma stava davanti ai miei occhi... Un sussurro..., e una voce mi si fece sentire:
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
«Può il mortale essere giusto davanti a Dio o innocente l'uomo davanti al suo creatore?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Ecco, dei suoi servi egli non si fida e ai suoi angeli imputa difetti;
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
quanto più a chi abita case di fango, che nella polvere hanno il loro fondamento! Come tarlo sono schiacciati,
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
annientati fra il mattino e la sera: senza che nessuno ci badi, periscono per sempre.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
La funicella della loro tenda non viene forse strappata? Muoiono senza saggezza!».
