Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Da hob Eliphas, der Temaniter, an und sprach:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
Vielleicht verdrießt es dich, wenn man versucht, ein Wort mit dir zu reden; wer hält aber die Rede zurück?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Siehe, du hast viele zurechtgewiesen und müde Hände gestärkt.
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
Deine Reden haben Strauchelnde aufgerichtet, und wankende Knie hast du gekräftigt.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Da es nun an dich kommt, erliegst du, und weil es dich trifft, bist du so bestürzt.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Ist nicht deine Gottesfurcht dein Trost und die Vollkommenheit deines Weges deine Hoffnung?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Bedenke aber: ist je ein Unschuldiger umgekommen, oder wurden je Rechtschaffene vertilgt?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Soviel ich gesehen habe: die Unrecht pflügen und Unheil säen, ernten es auch.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Durch Gottes Odem kommen sie um; durch den Hauch seines Zornes werden sie verzehrt.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Das Brüllen des Löwen und die Stimme des Leuen verstummt, und die Zähne der jungen Löwen werden ausgebrochen.
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Der Löwe verdirbt aus Mangel an Raub, und die Jungen der Löwin zerstreuen sich.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
Zu mir aber stahl sich ein Wort, mein Ohr vernahm ein leises Flüstern;
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
beim Nachdenken über Nachtgesichte, als tiefer Schlaf auf die Menschen gefallen war,
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
da kam Furcht über mich und ein Zittern und durchschauerte alle meine Gebeine;
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
denn ein Geist ging an mir vorüber, die Haare meines Leibes standen mir darob zu Berge.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Er stand da, und ich erkannte sein Aussehen nicht, eine Gestalt war vor meinen Augen, ich hörte eine flüsternde Stimme:
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
Ist der Sterbliche gerecht vor Gott oder ein Mann vor seinem Schöpfer rein?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Siehe, seinen Dienern traut er nicht, bei seinen Engeln nimmt er Irrtum wahr;
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
wieviel mehr bei denen, die in Lehmhütten wohnen, deren Fundament im Staube liegt und die gleich Motten zerstört werden!
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Zwischen Morgen und Abend gehen sie zugrunde; ehe man sich's versieht, sind sie für immer dahin.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
Wird nicht ihr Zeltstrick abgerissen? Sie sterben; und zwar nicht an Weisheit!
