Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Da gab ihm Eliphaz aus Teman also Antwort:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
"Hat man vor dich zur Prüfung je ein Ding gebracht, worüber du den Mut verloren hättest? Wer konnte je den Worten Einhalt tun?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Fürwahr, so viele hast du selbst belehrt, so manchen schwachen Arm gestählt.
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
Den Strauchelnden hielt aufrecht deine Rede; die müden Kniee stärktest du.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Jetzt kommt's an dich, da wirst du mutlos; wo dich's erfaßt, verzweifelst du.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
War deine Gottesfurcht nicht dein Vertrauen, und dein unsträflich Leben deine Hoffnung?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Bedenke nur: Wer kommt je schuldlos um? Wo gehen Redliche zugrunde?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Die Unrecht pflügen, Böses säen, die ernten's auch. So weiß ich es.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Durch Gottes Odem gehen sie zugrunde; durch seinen Zornhauch sterben sie.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Der Löwen Stimmen selber, das Gebrüll der Leuen, der jungen Löwen Zähne werden ausgetilgt.
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Der Löwe geht zugrunde aus Beutemangel; der Löwin Junge müssen sich zerstreuen.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
Zu mir drang ein verstohlen Wort; mein Ohr vernahm davon nur ein Geflüster.
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
Im Wundertraum, bei Nachtgesichten, wenn Tiefschlaf auf die Menschen fällt,
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
da fuhr in mich ein Schrecken und ein Zittern, und Angst ließ mein Gebein erbeben.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Und über meinen Rücken lief es kalt; ein Schauder schüttelt' meinen Leib.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Das Unbekannte stand vor mir; vor meinem Auge schwebte her ein Schatten. - Ein Säuseln hörte ich und eine Stimme:
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
'Ist gegen Gott ein Mensch gerecht; vor seinem Schöpfer einer rein?'
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Er traut dies seinen Dienern selbst nicht zu, und seinen Engeln flößt er Schrecken ein.
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
Nun vollends gar der Lehmhausmensch, der Sterbliche, aus Staub gebaut, noch leichter als die Motten zu zerdrücken!
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Vom Morgen bis zum Abend werden sie vernichtet; unwiderruflich gehen sie zugrunde.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
Ja, wird denn nicht ihr Vorzug ihnen weggenommen? Durch Unvernunft nur sterben sie."
