Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Alors Éliphaz, de Théman, prit la parole, et dit:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
Si l'on tente de te parler, te fâcheras-tu? Mais qui pourrait retenir ses paroles?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Voici, tu as souvent instruit les autres, et tu as fortifié les mains affaiblies;
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
Tes paroles ont relevé ceux qui chancelaient, et tu as raffermi les genoux qui pliaient.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Et maintenant que le malheur t'arrive, tu te fâches; et parce qu'il t'a atteint, tu es tout éperdu!
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Ta piété ne fait-elle pas ta confiance? Ton espérance, n'est-ce pas l'intégrité de tes voies?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Cherche dans ta mémoire; quel est l'innocent qui a péri, et où des justes ont-ils été exterminés?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Pour moi, j'ai vu que ceux qui labourent l'iniquité et qui sèment la peine, la moissonnent.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Ils périssent par le souffle de Dieu, et ils sont consumés par le vent de sa colère.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Le rugissement du lion, le cri du grand lion cesse, et les dents du lionceau sont anéanties;
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Le lion périt faute de proie, et les petits de la lionne sont dispersés.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
Une parole m'est furtivement arrivée, et mon oreille en a saisi le murmure.
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
Au milieu de mes pensées, pendant les visions de la nuit, quand un profond sommeil tombe sur les humains,
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
Une frayeur et un tremblement me saisirent, et effrayèrent tous mes os.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Un esprit passa devant moi, et fit hérisser le poil de ma chair.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Il se tint là et je ne reconnus pas son visage; une figure était devant mes yeux. Il y eut un silence; et j'entendis une voix:
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
“L'homme sera-t-il juste devant Dieu? L'homme sera-t-il pur devant celui qui l'a fait?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Voici, il ne se fie pas à ses serviteurs, il trouve des défauts à ses anges.
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
Combien plus chez ceux qui habitent des maisons d'argile, qui ont leurs fondements dans la poussière, qu'on écrase comme des vermisseaux!
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Ils sont détruits du matin au soir; sans qu'on y prenne garde, ils périssent pour toujours.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
La corde de leur tente est coupée, ils meurent, sans avoir été sages. “
