Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Et Éliphaz, le Thémanite, répondit et dit:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
Si nous essayons de t’adresser une parole, en seras-tu irrité? Mais qui pourrait se retenir de parler?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Voici, tu en as enseigné beaucoup, et tu as fortifié les mains languissantes;
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
Tes paroles ont tenu droit celui qui chancelait, et tu as affermi les genoux qui ployaient;
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Mais maintenant [le malheur] est venu sur toi, et tu es irrité; il t’atteint, et tu es troublé.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Ta crainte [de Dieu] n’est-elle pas ta confiance, et l’intégrité de tes voies, ton espérance?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Souviens-toi, je te prie, qui a péri étant innocent? et où les hommes droits ont-ils été détruits?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Selon ce que j’ai vu, ceux qui labourent l’iniquité et qui sèment la misère, la moissonnent.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Ils périssent par le souffle de Dieu, et sont consumés par le souffle de ses narines.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Le rugissement du lion et la voix du [lion] rugissant [sont étouffés], et les dents des jeunes lions sont brisées;
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Le lion fort périt faute de proie, et les petits de la lionne sont dispersés.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
Une parole vint à moi secrètement, et mon oreille en saisit la susurration,
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
Au milieu des pensées que font naître les visions de la nuit, quand un sommeil profond tombe sur les hommes;
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
La frayeur vint sur moi, et le frisson, et elle fit trembler la multitude de mes os;
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Et un esprit passa devant moi: les cheveux de ma chair se dressèrent.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Il se tint là; je ne reconnus pas son apparence: une forme était devant mes yeux. J’entendis un léger murmure et une voix:
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
Un mortel sera-t-il plus juste que Dieu, l’homme sera-t-il plus pur que celui qui l’a fait?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Voici, il ne se fie pas à ses serviteurs, et ses anges il les charge de folie;
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
Combien plus à ceux qui habitent dans des maisons d’argile dont le fondement est dans la poussière, qui sont écrasés comme la teigne!
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Du matin au soir, ils sont frappés; ils périssent pour toujours sans qu’on y fasse attention.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
Leurs cordes ne leur sont-elles pas arrachées? Ils meurent, et sans sagesse.
