Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Alors Eliphaz de Théman prit la parole et dit:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
Si nous risquons un mot, peut-être en seras-tu affligé; mais qui pourrait retenir ses paroles?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Voilà que tu en as instruit plusieurs, que tu as fortifié les mains débiles,
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
que tes paroles ont relevé ceux qui chancelaient, que tu as raffermi les genoux vacillants!...
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Et maintenant que le malheur vient à toi, tu faiblis; maintenant qu’il t’atteint, tu perds courage!...
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Ta crainte de Dieu n’était-elle pas ton espoir? Ta confiance n’était-elle pas dans la pureté de ta vie?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Cherche dans ton souvenir: quel est l’innocent qui a péri? En quel lieu du monde les justes ont-ils été exterminés?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Pour moi, je l’ai vu, ceux qui labourent l’iniquité et qui sèment l’injustice, en moissonnent les fruits.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Au souffle de Dieu ils périssent, ils sont consumés par le vent de sa colère.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Le rugissement du lion et sa voix tonnante sont étouffés, et les dents du jeune lion sont brisées;
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
le lion périt faute de proie, et les petits de la lionne se dispersent.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
Une parole est arrivée furtivement jusqu’à moi, et mon oreille en a saisi le léger murmure.
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
Dans le vague des visions de la nuit, à l’heure où un sommeil profond pèse sur les mortels,
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
une frayeur et un tremblement me saisirent, et agitèrent tous mes os.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Un esprit passait devant moi... Les poils de ma chair se hérissèrent.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Il se dressa, — je ne reconnus pas son visage, — comme un spectre sous mes yeux. Un grand silence, puis j’entendis une voix:
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
L’homme sera-t-il juste vis-à-vis de Dieu? Un mortel sera-t-il pur en face de son Créateur?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Voici qu’il ne se fie pas à ses serviteurs, et qu’il découvre des fautes dans ses anges:
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
combien plus en ceux qui habitent des maisons de boue, qui ont leurs fondements dans la poussière, qui seront réduits en poudre, comme par la teigne!
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Du matin au soir ils sont exterminés, et sans que nul y prenne garde, ils périssent pour jamais.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
La corde de leur tente est coupée, ils meurent avant d’avoir connu la sagesse.
