Job 4

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Then Eliphaz the Temanite answered and said,

2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

[If] we assay to commune with thee, wilt thou be grieved? but who can withhold himself from speaking?

3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

Behold, thou hast instructed many, and thou hast strengthened the weak hands.

4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

Thy words have upholden him that was falling, and thou hast strengthened the feeble knees.

5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

But now it is come upon thee, and thou faintest; it toucheth thee, and thou art troubled.

6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

[Is] not [this] thy fear, thy confidence, thy hope, and the uprightness of thy ways?

7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

Remember, I pray thee, who [ever] perished, being innocent? or where were the righteous cut off?

8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

Even as I have seen, they that plow iniquity, and sow wickedness, reap the same.

9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

By the blast of God they perish, and by the breath of his nostrils are they consumed.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

The roaring of the lion, and the voice of the fierce lion, and the teeth of the young lions, are broken.

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

The old lion perisheth for lack of prey, and the stout lion’s whelps are scattered abroad.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

Now a thing was secretly brought to me, and mine ear received a little thereof.

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

In thoughts from the visions of the night, when deep sleep falleth on men,

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

Fear came upon me, and trembling, which made all my bones to shake.

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

Then a spirit passed before my face; the hair of my flesh stood up:

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

It stood still, but I could not discern the form thereof: an image [was] before mine eyes, [there was] silence, and I heard a voice, [saying],

17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

Shall mortal man be more just than God? shall a man be more pure than his maker?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Behold, he put no trust in his servants; and his angels he charged with folly:

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

How much less [in] them that dwell in houses of clay, whose foundation [is] in the dust, [which] are crushed before the moth?

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

They are destroyed from morning to evening: they perish for ever without any regarding [it].

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»

Doth not their excellency [which is] in them go away? they die, even without wisdom.