Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Eka Elifaz ja-Teman nodwoke kama:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
“Bende chunyi nyalo doko malit ka ngʼato okeloni wach moro nimar ok anyal lingʼ mak awuoyo?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Parie kaka isepuonjo ji mangʼeny, kendo isejiwo joma chunygi onyosore.
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
Wechegi osekonyo joma opodho; kendo isejiwo joma tekogi orumo.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
To koro chandruok osechoponi kendo chunyi onyosore omiyo ionge gi kwe.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Luor miluorogo Nyasaye dak koro miyi chir koso ngimani moriere dak koro miyi geno?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
“Koro par ane: En ngʼa mosekum maonge ketho? Koso joma kare mage minyalo tieki?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Gima aseneno en ni joma chwoyo richo gi chandruok kayo mana richo.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Itiekogi apoya nono gi much Nyasaye; kendo sa ma mirimbe obiro to gilal nono.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Sibuoche nyalo ruto kendo sibuoche mager nyalo goyo asumbi, to kata kamano leke sibuoche maroteke osemuki.
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Sibuor koro tho nikech gima ocham onge, kendo nyithi sibuor oringo ma oke.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
“Ne okuodhna wach moro mos, to ne awinje mana marach rach.
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
Wachni nobirona gotieno e yor lek, e sa ma nindo goye ji ngoga,
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
kendo luoro gi kibaji nogoya momiyo denda duto onyosore.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Eka muya nokudho wangʼa, mi yier denda duto nojuol.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Nochungʼ molingʼ thi, to ne ok anyal ngʼeyo ni en angʼo. Kido moro nobiro mochungʼ e nyim wangʼa, kendo nawinjo dwol moro machil, kawacho niya:
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
‘Bende dhano mangima nyalo bedo makare moloyo Nyasaye? Dhano bende dibed maler moloyo jachwechne?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Ka Nyasaye ok nyal geno jotichne, ma kata malaika bende joketho e nyime,
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
to koro ere kaka dodew dhano molos gi lowo, ma mise mag-gi en mana buru, ma inyalo duny marum mana ka oguyo!
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Chakre kogwen nyaka odhiambo inyalo turgi matindo tindo ka ok ongʼeyo, kendo gilal nyaka chiengʼ.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
Donge tondegi ma gitweyogo hema igonyo, mondo omi githo ka gionge rieko?’
