Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Saa tog Temaniten Elifaz til Orde og sagde:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
Ærgrer det dig, om man taler til dig? Men hvem kan her være tavs?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Du har selv talt mange til Rette og styrket de slappe Hænder,
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
dine Ord holdt den segnende oppe, vaklende Knæ gav du Kraft —
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Men nu det gælder dig selv, saa taber du Modet, nu det rammer dig selv, er du slaget af Skræk!
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Er ikke din Gudsfrygt din Tillid, din fromme Færd dit Haab?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Tænk efter! Hvem gik uskyldig til Grunde, hvor gik retsindige under?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Men det har jeg set: Hvo Uret pløjer og saar Fortræd, de høster det selv.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
For Guds Aand gaar de til Grunde, for hans Vredes Pust gaar de til.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Løvens Brøl og Vilddyrets Glam Ungløvernes Tænder slaas ud;
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Løven omkommer af Mangel paa Rov, og Løveungerne spredes.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
Der sneg sig til mig et Ord mit Øre opfanged dets Hvisken
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
i Nattesynernes Tanker, da Dvale sank over Mennesker;
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
Angst og Skælven kom over mig, alle mine Ledemod skjalv;
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
et Pust strøg over mit Ansigt, Haarene rejste sig paa min Krop.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Saa stod det stille! Jeg sansed ikke, hvordan det saa ud; en Skikkelse stod for mit Øje, jeg hørte en hviskende Stemme:
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
»Har et Menneske Ret for Gud, mon en Mand er ren for sin Skaber?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
End ikke sine Tjenere tror han, hos sine Engle finder han Fejl,
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
endsige hos dem, der bor i en Hytte af Ler og har deres Grundvold i Støvet!
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
De knuses ligesom Møl, imellem Morgen og Aften, de sønderslaas uden at ænses, for evigt gaar de til Grunde.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
Rives ej deres Teltreb ud? De dør, men ikke i Visdom.
