Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Te vaengah Temani hoel Eliphaz loh a doo.
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
Te vaengah nang te ol neh n'noemcai saeh, na ngak aya? Tedae olthui te kuemsuem ham unim aka noeng eh?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Muep na toel tih kut kha rhoek khaw na talong coeng te.
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
Aka paloe rhoek te na olthui loh a thoh tih khuklu aka khun khaw na caang sak.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Tedae namah taengla ha loe tih na ngak coeng, namah te m'ben tih na let coeng.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Na hinyahnah, na ueppangnah, na ngaiuepnah, na longpuei kah thincaknah khaw om pawt nim?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Poek van laeh, ommongsitoe he paltham nim? Aka thuem rhoek te melam a thup?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Ka hmuh vanbangla boethae aka thoe tih aka soem khaw amah long ni thakthaenah a ah.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Pathen kah hiil dongah milh uh tih a thintoek khohli dongah khap uh coeng.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Sathueng khaw kawknah neh sathuengca khaw a ol neh om dae sathuengca khaw a no tloong.
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Maeh a mueh lamloh sathueng te milh tih sathuengnu ca rhoek khaw pam uh.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
Ka taengah ol a huen tih a olduem loh kai hna a lat sak.
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
Hlang he khoyin olphong lamkah pomnah khuiah a ih muelh vaengah.
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
birhihnah loh kai m'mah tih thuennah neh ka rhuh boeih a rhih sak.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Mueihla loh ka maelhmai a pah vaengah ka mul ka saa poenghu.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
A pai vaengah khaw a mueimae ka hmat moenih. A muei tah ka mikhmuh ah om tih bidip ol a yaak.
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
Pathen lakah hlanghing he tang tih anih aka saii lakah ah hlang caihcil ngai a?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
A sal rhoek soah tangnah pawt tih a puencawn te a lolh la a khueh atah,
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
Laipi neh lai im dongah kho aka sa aisat te bungbo hmai ah a khoengim pop coeng.
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Mincang lamloh hlaem duela a phop te a yoeyah la a milh khaw mingpha pawh.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
Amih lamkah a a hlangrhuel a phil pah vaengah a duek uh moenih a? Te dongah cueihnah neh a om moenih a?
