Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
“Wonim ɛberɛ a bepɔ so mmirekyie wowoɔ? Woahwɛ, ahunu ɛberɛ a ɔforoteɛ nyinsɛn ne ba?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
Woakane abosome dodoɔ a wɔde nyinsɛn? Wonim ɛberɛ a wɔwoɔ anaa?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
Wɔkoto wowo wɔn mma; na wɔn awokoɔ yea to twa.
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Wɔn mma nyini ahoɔden so wɔ wiram; na wɔgya wɔn awofoɔ hɔ a wɔnnsane nkɔ wɔn nkyɛn bio.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
“Hwan na ɔma wiram afunumu fa ne ho die? Hwan na ɔsanee ne nhoma?
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
Mede asase bonini maa no sɛ ne fie, ne nkyene asase tamaa sɛ nʼatenaeɛ.
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
Ɔsere kurom gyegyeegyeyɛ no; na ɔnte ɔkafoɔ nteateam.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
Ɔkyinkyini mmepɔ no so sɛ nʼadidibea; ɛhɔ na ɔkyin hwehwɛ wira mono biara.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
“Ɛkoɔ bɛpene sɛ ɔbɛsom wo anaa? Ɔbɛtena wo mmoa adididaka nkyɛn anadwo anaa?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Wobɛtumi asa no wɔ fentemfidie so? Ɔbɛfentem mmɔnhwa a ɛda wʼakyi anaa?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Wobɛtumi de wo ho ato no so ɛsiane nʼahoɔden dodoɔ nti? Wobɛgya wʼadwuma a ɛyɛ den ama no anaa?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Wogye di sɛ ɔde wʼaburo bɛba na waboa ano de akɔ ayuporobea anaa?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
“Sohori bɔ nʼataban mu anigyeɛ so, nanso wɔntumi mfa ntoto asukɔnkɔn deɛ ho.
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
Ɔto ne nkosua gu asase so ma mfuturo ka no hye,
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
ɛmfa ne ho sɛ ɛnan bi bɛpɛkyɛ no, sɛ wiram aboa bi bɛtiatia so.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
Ɔbɔ ne mma atirimuɔden sɛdeɛ wɔnnyɛ ne dea; ɛmfa ne ho sɛ nʼadwuma bɛyɛ kwa,
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
ɛfiri sɛ Onyankopɔn amma no nyansa, wamma no nhunumu biara.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
Nanso sɛ ɔtrɛ ne ntaban mu tu mmirika a, ɔsere ɔpɔnkɔ ne ne sotefoɔ.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
“Wo na woma ɔpɔnkɔ no nʼahoɔden anaa wode ne kɔn mu nwi kuhaa no ma no?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Wo na woma no huri te sɛ ntutummɛ, na ɔde ne nkorɔmo hunahuna anaa?
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
Ɔde ne nan tintim fam denden, na nʼani gye nʼahoɔden mu, na afei ɔbɔ wura ɔko mu.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
Ɔmmɔ hu, na ɔnsuro biribiara; ɔhunu akofena a ɔnnwane.
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
Bɛmma woso wɔ ne nkyɛn mu bɔha mu, na pea ne pɛmɛ nso di ahim wɔ ne ho.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
Ɔfiri ahopereɛ mu de nʼano sisi fam; na sɛ wɔhyɛn totorobɛnto a, ɔntumi nnyina faako.
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
Sɛ totorobɛnto hyɛne a ɔka sɛ, ‘Wiɛɛ!’ ɔte ɔko ho hwa firi akyirikyiri, ɔsahene no nteamu ne ɔko mu osebɔ.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
“Wo nyansa na ɛma akorɔma tuo na ɔtrɛ ne ntaban mu fa anafoɔ?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Wo na wohyɛ ɔkɔdeɛ ma no tu kɔ sorosoro kɔyɛ ne pirebuo wɔ hɔ?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
Ɔbotan mu na ɔteɛ na ɛhɔ na ɔda; ɔbotan sorɔnsorɔn yɛ nʼabandenden.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
Ɛhɔ na ɔfiri kɔpɛ nʼaduane; nʼani hunu adeɛ a ɛwɔ akyirikyiri.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
Mogya yɛ ne mma aduane, na baabi a atɔfoɔ wɔ no, ɛhɔ na ɔwɔ.”
