Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
¿Sabes tú el tiempo en que paren las cabras monteses? ¿O miraste tú las ciervas cuando están pariendo?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
¿Contaste tú los meses de su preñez, y sabes el tiempo cuando han de parir?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
Como se encorvan, quebrantan sus hijos, pasan sus dolores.
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Como después sanan los hijos, crecen con el grano; salen y nunca más vuelven a ellas.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
¿Quién echó libre al asno montés, y quién soltó sus ataduras?
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
Al cual yo puse casa en la soledad, y sus moradas en la tierra salada.
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
Se ríe de la multitud de la ciudad; no oye las voces del que demanda los peajes.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
Rebusca los montes para su pasto, y anda buscando todo lo que está verde.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
¿Por ventura querrá el unicornio servirte a ti, ni quedar a tu pesebre?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
¿Atarás tú al unicornio con su coyunda para el surco? ¿Labrará los valles en pos de ti?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
¿Por ventura confiarás tú en él, por ser grande su fortaleza, y le fiarás tu labor?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
¿Fiarás de él que te tornará tu simiente, y que la allegará en tu era?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
¿Diste tú hermosas alas al pavo real, o alas y plumas al avestruz?
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
El cual desampara en la tierra sus huevos, y sobre el polvo los calienta,
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
y se olvida de que los pisará el pie, y que los quebrará alguna bestia del campo.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
Se endurece para con sus hijos, como si no fuesen suyos, no temiendo que su trabajo haya sido en vano;
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
porque Dios lo hizo olvidar de sabiduría, y no le dio inteligencia.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
A su tiempo se levanta en alto, y se burla del caballo y del que se monta en él.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
¿Diste tú al caballo la fortaleza? ¿Vestiste tú su cerviz de relincho?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
¿Por ventura le espantarás tú como a alguna langosta? El resoplido de su nariz es formidable;
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
escarba la tierra, se alegra en su fuerza, sale al encuentro de las armas;
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
hace burla del espanto, y no teme, ni vuelve el rostro delante de la espada.
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
Contra él suena la aljaba, el hierro de la lanza y de la pica;
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
y él con ímpetu y furor escarba la tierra, sin importarle el sonido de la trompeta;
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
antes los toques de trompeta le infunden ánimo; y desde lejos huele la batalla, el estruendo de los príncipes, y el clamor.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
¿Por ventura vuela el gavilán por tu industria, y extiende hacia el mediodía sus alas?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
¿Por ventura enaltece el águila por tu mandamiento, y pone en alto su nido?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
Ella habita y está en la piedra, en la cumbre del peñasco y de la roca.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
Desde allí acecha la comida; sus ojos observan de muy lejos.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
Sus polluelos chupan la sangre; y donde hubiere muertos, allí está.
