Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
Numquid nosti tempus partus ibicum in petris, vel parturientes cervas observasti?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
Dinumerasti menses conceptus earum, et scisti tempus partus earum?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
Incurvantur ad fœtum, et pariunt, et rugitus emittunt.
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Separantur filii earum, et pergunt ad pastum: egrediuntur, et non revertuntur ad eas.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Quis dimisit onagrum liberum, et vincula ejus quis solvit?
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
cui dedi in solitudine domum, et tabernacula ejus in terra salsuginis.
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
Contemnit multitudinem civitatis: clamorem exactoris non audit.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
Circumspicit montes pascuæ suæ, et virentia quæque perquirit.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
Numquid volet rhinoceros servire tibi, aut morabitur ad præsepe tuum?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Numquid alligabis rhinocerota ad arandum loro tuo, aut confringet glebas vallium post te?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Numquid fiduciam habebis in magna fortitudine ejus, et derelinques ei labores tuos?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Numquid credes illi quod sementem reddat tibi, et aream tuam congreget?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
Penna struthionis similis est pennis herodii et accipitris.
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
Quando derelinquit ova sua in terra, tu forsitan in pulvere calefacies ea?
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
Obliviscitur quod pes conculcet ea, aut bestia agri conterat.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
Duratur ad filios suos, quasi non sint sui: frustra laboravit, nullo timore cogente.
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
Privavit enim eam Deus sapientia, nec dedit illi intelligentiam.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
Cum tempus fuerit, in altum alas erigit: deridet equum et ascensorem ejus.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Numquid præbebis equo fortitudinem, aut circumdabis collo ejus hinnitum?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Numquid suscitabis eum quasi locustas? gloria narium ejus terror.
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
Terram ungula fodit; exultat audacter: in occursum pergit armatis.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
Contemnit pavorem, nec cedit gladio.
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
Super ipsum sonabit pharetra; vibrabit hasta et clypeus:
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
fervens et fremens sorbet terram, nec reputat tubæ sonare clangorem.
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
Ubi audierit buccinam, dicit: Vah! procul odoratur bellum: exhortationem ducum, et ululatum exercitus.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Numquid per sapientiam tuam plumescit accipiter, expandens alas suas ad austrum?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Numquid ad præceptum tuum elevabitur aquila, et in arduis ponet nidum suum?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
In petris manet, et in præruptis silicibus commoratur, atque inaccessis rupibus.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
Inde contemplatur escam, et de longe oculi ejus prospiciunt.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
Pulli ejus lambent sanguinem: et ubicumque cadaver fuerit, statim adest.
