Job 39

1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

Sai tu il tempo che le camozze delle rocce figliano? Hai tu osservato quando le cerve partoriscono?

2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

Annoveri tu i mesi del termine del lor portato, E sai tu il tempo che devono figliare?

3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Elle si chinano, fanno scoppiar fuori il lor feto, Si alleviano delle lor doglie.

4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

I lor figli son gagliardi, crescono per le biade, Escono fuori, e non ritornano [più] a quelle.

5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

Chi ne ha mandato libero l'asino salvatico, E chi ha sciolti i suoi legami?

6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

A cui io ho ordinato il deserto per casa; E per abitazioni, i luoghi salsugginosi.

7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

Egli si beffa dello strepito della città; Egli non ode gli schiamazzi del sollecitator delle opere.

8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

I monti, ch'egli va spiando, [sono] il suo pasco; Ed egli va ricercando qualunque verdura.

9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

Il liocorno ti vorrà egli servire? Si riparerà egli presso alla tua mangiatoia?

10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

Legherai tu il liocorno con la sua fune, [per farlo arare] al solco? Erpicherà egli le valli dietro a te?

11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

Ti fiderai tu in lui, perchè la sua forza [è] grande? E gli rimetterai tu il tuo lavoro?

12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

Ti fiderai tu in lui ch'egli ti renda la [ricolta della] tua sementa, E ch'egli te l'accolga nella tua aia?

13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

Le ale de' paoni son esse vaghe [per opera tua?] Od [ha da te] lo struzzolo le penne e la piuma?

14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

[Fai tu] ch'egli abbandoni le sue uova in su la terra, E che le lasci scaldare in su la polvere?

15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

E che dimentichi che il piè [d'alcuno] le schiaccerà, Ovvero che le fiere della campagna le calpesteranno?

16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

Egli è spietato inverso i suoi figli, come [se] non [fosser] suoi; Indarno è la sua fatica, [egli è] senza tema;

17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

Perciocchè Iddio l'ha privo di senno, E non l'ha fatto partecipe d'intendimento.

18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

Quando egli si solleva in alto, Egli si beffa del cavallo, e di colui che lo cavalca.

19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

Hai tu data la forza al cavallo? Hai tu adorna la sua gola di fremito?

20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

Lo spaventerai tu come una locusta? Il suo magnifico nitrire [è] spaventevole.

21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

Egli raspa nella valle, si rallegra della [sua] forza, Esce ad incontrare le armi.

22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

Egli si beffa della paura, e non si spaventa, E non si volge indietro per la spada.

23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

Il turcasso, e la folgorante lancia, E lo spuntone gli risuonano addosso.

24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

D'impazienza e di stizza [pare ch'egli voglia] trangugiar la terra; E non può credere che [sia] il suon della tromba.

25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

Come prima la tromba ha sonato, egli dice: Aha, Aha; Da lontano annasa la battaglia, Lo schiamazzo de' capitani; e le grida.

26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

È per il tuo senno che lo sparviere vola? Che spiega le sue ali verso il mezzodì?

27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

L'aquila si leva ella ad alto per lo tuo comandamento? E [fai tu] ch'ella faccia il suo nido in luoghi elevati?

28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

Ella dimora e si ripara nelle rupi, Nelle punte delle rocce, ed in luoghi inaccessibili.

29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

Di là ella spia il pasto, Gli occhi suoi mirano da lontano.

30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

I suoi aquilini ancora sorbiscono il sangue, E dove sono corpi morti, quivi ella si ritrova.