Job 39

1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

Kennst du die Zeit, da die Steinböcke gebären, oder hast du beobachtet, wann die Hindinnen werfen?

2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

Zählst du die Monde, die sie erfüllen sollen, und weißt du die Zeit ihres Gebärens?

3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Sie legen sich nieder, werfen ihre Jungen und sind ihrer Wehen los.

4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

Ihre Jungen erstarken, wachsen im Freien auf, verlassen sie und kommen nicht mehr zurück.

5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

Wer hat den Wildesel frei laufen lassen, und wer hat die Bande des Wildlings aufgelöst,

6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

dem ich die Steppe zur Wohnung angewiesen habe, das salzige Land zum Aufenthalt?

7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

Er lacht der lärmenden Stadt, und das Geschrei des Treibers hört er nicht;

8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

er ersieht die Berge zu seiner Weide und läuft allen grünen Kräutern nach.

9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

Wird der Büffel willig sein, dir zu dienen? Bleibt er an deiner Krippe über Nacht?

10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

Kannst du den Büffel mit einem Stricke binden, daß er dir Furchen mache oder hinter dir her den Talgrund egge?

11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

Vertraust du ihm wegen seiner großen Kraft und überlässest du ihm deine Arbeit?

12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

Rechnest du auf ihn, daß er dir deine Ernte einbringe oder deine Tenne fülle?

13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

Die Straußin schwingt fröhlich ihre Flügel; sind es aber fromme Schwingen und Federn?

14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

Nein, sie überläßt ihre Eier der Erde und läßt sie im Sande ausbrüten.

15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

Sie vergißt, daß ein Fuß sie zertreten und ein wildes Tier sie verderben kann.

16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

Sie ist hart gegen ihre Jungen, als gehörten sie ihr nicht; es macht ihr keinen Kummer, wenn sie sich umsonst abgemüht hat;

17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

denn Gott hat ihr die Weisheit versagt und ihr keinen Verstand zugeteilt.

18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

Zur Zeit, da sie ihre Flügel in die Höhe schlägt, verlacht sie Roß und Reiter.

19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

Hast du dem Roß Stärke verliehen und seinen Hals mit der flatternden Mähne umhüllt?

20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

Lehrst du es springen wie eine Heuschrecke, daß sein stolzes Schnauben furchtbar klingt?

21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

Es scharrt den Boden, freut sich seiner Stärke und läuft den Waffen entgegen;

22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

es lacht der Furcht, ist unverzagt und weicht vor dem Schwerte nicht zurück;

23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

über ihm klirrt der Köcher, blitzen Speer und Wurfspieß.

24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

Es scharrt den Boden mit Ungestüm und bleibt nicht stehen, wenn die Posaune ertönt;

25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

sobald die Posaune erklingt, spricht es: Hui! Von ferne wittert es die Schlacht, die Donnerstimme der Führer und das Feldgeschrei.

26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

Macht es dein Verstand, daß der Habicht fliegt und seine Flügel gen Süden ausbreitet?

27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

Schwingt sich auf dein Geheiß der Adler empor und legt sein Nest in der Höhe an?

28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

Er wohnt in Felsspalten und horstet auf Klippen und Bergesspitzen.

29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

Von dort aus erspäht er sich Beute, seine Augen schweifen weit umher;

30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

seine Jungen schlürfen Blut, und wo ein Aas ist, da ist er.