Job 39

1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

Kennst du die Zeit, wo die Felsgemsen werfen, und überwachst du das Kreißen der Hirschkühe?

2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

Zählst du die Monde, während derer sie trächtig sind, und weißt du die Zeit, wann sie gebären?

3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Sie kauern nieder, lassen ihre Jungen zur Welt kommen, entledigen sich leicht ihrer Geburtsschmerzen.

4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

Ihre Jungen erstarken, werden im Freien groß; sie laufen davon und kehren nicht wieder zu ihnen zurück.

5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

Wer hat den Wildesel frei laufen lassen und wer die Bande dieses Wildfangs gelöst,

6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

dem ich die Steppe zur Heimat angewiesen habe und zur Wohnung die Salzgegend?

7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

Er lacht des Gewühls der Stadt, den lauten Zuruf des Treibers hört er nicht.

8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

Was er auf den Bergen erspäht, ist seine Weide, und jedem grünen Halme spürt er nach.

9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

Wird der Büffel Lust haben, dir zu dienen oder nachts an deiner Krippe zu lagern?

10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

Kannst du den Büffel mit seinem Leitseil an die Furche binden, oder wird er über Talgründe die Egge hinter dir herziehen?

11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

Darfst du ihm trauen, weil er große Kraft besitzt, und ihm deinen Ernteertrag überlassen?

12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

Darfst du ihm zutrauen, daß er deine Saat einbringen und sie auf deiner Tenne zusammenfahren werde?

13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

Die Straußenhenne schwingt fröhlich ihre Flügel: sind es aber des (liebevollen) Storches Schwingen und Gefieder?

14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

Nein, sie vertraut ihre Eier der Erde an und läßt sie auf dem Sande warm werden;

15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

denn sie denkt nicht daran, daß ein Fuß sie dort zerdrücken und ein wildes Tier sie zertreten kann.

16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

Hart behandelt sie ihre Jungen, als gehörten sie ihr nicht; ob ihre Mühe vergeblich ist, das kümmert sie nicht;

17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

denn Gott hat ihr große Klugheit versagt und ihr keinen Verstand zugeteilt.

18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

Doch sobald sie hoch auffährt zum Laufen, verlacht sie das Roß und seinen Reiter.

19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

Gibst du dem Roß die gewaltige Stärke? Bekleidest du seinen Hals mit der wallenden Mähne?

20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

Machst du es springen wie die Heuschrecke? Sein stolzes Schnauben – wie erschreckend!

21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

Es scharrt den Boden im Blachfeld und freut sich seiner Kraft, zieht der gewappneten Schar entgegen.

22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

Es lacht über Furcht und erschrickt nicht, macht nicht kehrt vor dem Schwert;

23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

auf ihm klirrt ja der Köcher, blitzen der Speer und der Kurzspieß.

24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

Mit Ungestüm und laut stampfend sprengt es im Fluge dahin und läßt sich nicht halten, wenn die Posaune erschallt;

25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

bei jedem Trompetenstoß ruft es ›Hui!‹ und wittert den Kampf von fern, den Donnerruf der Heerführer und das Schlachtgetöse.

26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

Hebt der Habicht dank deiner Einsicht die Schwingen, breitet seine Flügel aus nach dem Süden zu?

27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

Oder schwebt der Adler auf dein Geheiß empor und baut sein Nest in der Höhe?

28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

Auf Felsen wohnt er und horstet auf Felszacken und Bergspitzen;

29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

von dort späht er nach Beute aus: in weite Ferne blicken seine Augen;

30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

und seine Jungen schon verschlingen gierig das Blut, und wo Erschlagene liegen, da ist auch er.«