Job 39

1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

Weißt du die Zeit, wann die Gemsen auf den Felsen gebären? Oder hast du gemerkt, wann die Hirsche schwanger gehen?

2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

Hast du erzählet ihre Monden, wann sie voll werden? Oder weißt du die Zeit, wann sie gebären?

3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Sie beugen sich, wenn sie gebären, und reißen sich und lassen aus ihre Jungen.

4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

Ihre Jungen werden feist und mehren sich im Getreide; und gehen aus und kommen nicht wieder zu ihnen.

5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

Wer hat das Wild so frei lassen gehen? Wer hat die Bande des Wildes aufgelöset,

6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

dem ich das Feld zum Hause gegeben habe und die Wüste zur Wohnung?

7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

Es verlacht das Getümmel der Stadt; das Pochen des Treibers höret es nicht.

8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

Es schauet nach den Bergen, da seine Weide ist, und suchet, wo es grün ist.

9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

Meinest du, das Einhorn werde dir dienen und werde bleiben an deiner Krippe?

10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

Kannst du ihm dein Joch anknüpfen, die Furchen zu machen, daß es hinter dir brache in Gründen?

11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

Magst du dich auf es verlassen, daß es so stark ist, und wirst es dir lassen arbeiten?

12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

Magst du ihm trauen, daß es deinen Samen dir wiederbringe und in deine Scheune sammle?

13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

Die Federn des Pfauen sind schöner denn die Flügel und Federn des Storchs,

14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

der seine Eier auf der Erde lässet und läßt sie die heiße Erde ausbrüten.

15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

Er vergisset, daß sie möchten zertreten werden und ein wild Tier sie zerbreche.

16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

Er wird so hart gegen seine Jungen, als wären sie nicht sein, achtet es nicht, daß er umsonst arbeitet.

17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

Denn Gott hat ihm die Weisheit genommen und hat ihm keinen Verstand mitgeteilet.

18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

Zu der Zeit, wenn er hoch fähret, erhöhet er sich und verlachet beide Roß und Mann.

19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

Kannst du dem Roß Kräfte geben, oder seinen Hals zieren mit seinem Geschrei?

20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

Kannst du es schrecken wie die Heuschrecken? Das ist Preis seiner Nase, was schrecklich ist.

21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

Es stampfet auf den Boden und ist freudig mit Kraft und zeucht aus den Geharnischten entgegen.

22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

Es spottet der Furcht und erschrickt nicht und fleucht vor dem Schwert nicht,

23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

wenngleich wider es klinget der Köcher und glänzet beide Spieß und Lanze.

24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

Es zittert und tobet und scharret in die Erde und achtet nicht der Trommeten Hall.

25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

Wenn die Trommete fast klinget, spricht es: Hui! und riecht den Streit von ferne, das Schreien der Fürsten und Jauchzen.

26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

Fleuget der Habicht durch deinen Verstand und breitet seine Flügel gegen Mittag?

27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

Fleuget der Adler auf deinen Befehl so hoch, daß er sein Nest in der Höhe macht?

28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

In Felsen wohnet er und bleibt auf den Klippen an Felsen und in festen Orten.

29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

Von dannen schauet er nach der Speise, und seine Augen sehen ferne.

30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

Seine Jungen saufen Blut; und wo ein Aas ist, da ist er.