Job 39

1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

Weißt du die Gebärzeit der Steinböcke? Beobachtest du das Kreißen der Hindinnen?

2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

Zählst du die Monde, die sie erfüllen, und weißt du die Zeit ihres Gebärens?

3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Sie krümmen sich, lassen ihre Jungen durchbrechen, entledigen sich ihrer Wehen.

4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

Ihre Kinder werden stark, wachsen auf im Freien; sie gehen aus und kehren nicht zu ihnen zurück.

5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

Wer hat den Wildesel frei entsandt, und wer gelöst die Bande des Wildlings,

6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

zu dessen Hause ich die Steppe gemacht, und zu seinen Wohnungen das Salzland?

7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

Er lacht des Getümmels der Stadt, das Geschrei des Treibers hört er nicht.

8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

Was er auf den Bergen erspäht, ist seine Weide, und allem Grünen spürt er nach.

9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

Wird der Wildochs dir dienen wollen, oder wird er an deiner Krippe übernachten?

10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

Wirst du den Wildochs mit seinem Seile an die Furche binden, oder wird er hinter dir her die Talgründe eggen?

11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

Wirst du ihm trauen, weil seine Kraft groß ist, und ihm deine Arbeit überlassen?

12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

Wirst du auf ihn dich verlassen, daß er deine Saat heimbringe, und daß er das Getreide deiner Tenne einscheuere?

13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

Fröhlich schwingt sich der Flügel der Straußin: ist es des Storches Fittich und Gefieder?

14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

Denn sie überläßt ihre Eier der Erde und erwärmt sie auf dem Staube;

15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

und sie vergißt, daß ein Fuß sie zerdrücken und das Getier des Feldes sie zertreten kann.

16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

Sie behandelt ihre Kinder hart, als gehörten sie ihr nicht; ihre Mühe ist umsonst, es kümmert sie nicht.

17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

Denn Gott ließ sie der Weisheit vergessen, und keinen Verstand teilte er ihr zu.

18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

Zur Zeit, wenn sie sich in die Höhe peitscht, lacht sie des Rosses und seines Reiters.

19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

Gibst du dem Rosse Stärke, bekleidest du seinen Hals mit der wallenden Mähne?

20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

Machst du es aufspringen gleich der Heuschrecke? Sein prächtiges Schnauben ist Schrecken.

21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

Es scharrt in der Ebene und freut sich der Kraft, zieht aus, den Waffen entgegen.

22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

Es lacht der Furcht und erschrickt nicht, und kehrt vor dem Schwerte nicht um.

23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

Auf ihm klirrt der Köcher, der blitzende Speer und Wurfspieß.

24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

Mit Ungestüm und Zorn schlürft es den Boden, und läßt sich nicht halten, wenn die Posaune ertönt.

25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

Beim Schall der Posaune ruft es: Hui! und aus der Ferne wittert es die Schlacht, den Donnerruf der Heerführer und das Feldgeschrei.

26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

Schwingt sich der Habicht durch deinen Verstand empor, breitet seine Flügel aus gegen Süden?

27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

Oder erhebt sich auf deinen Befehl der Adler, und baut in der Höhe sein Nest?

28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

In den Felsen wohnt und verweilt er, auf Felsenzacken und den Spitzen der Berge.

29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

Von dort aus erspäht er Nahrung, in die Ferne blicken seine Augen.

30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

Und seine Jungen schlürfen Blut, und wo Erschlagene sind, da ist er.