Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
Sais-tu l'époque où met bas le chamois? Et présides-tu à la délivrance des biches?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
Comptes-tu les mois que dure le temps de leur portée, et connais-tu l'époque où elles faonnent?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
Elles se baissent, laissent leurs petits naître, et secouent leurs douleurs;
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
leurs petits deviennent forts, grandissent en plein air; ils partent, et ne reviennent plus à elles.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Qui est-ce qui a mis l'onagre en liberté, et lâché les liens de l'âne sauvage,
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
auquel je donnai le désert pour logis, et la plaine salée pour habitation?
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
Il se rit de la rumeur des villes, et les cris du meneur ne frappent pas son oreille.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
Ce qu'il attrape sur les montagnes est sa pâture, et il est en quête de tous les brins d'herbe.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
Le buffle consent-il à te servir? Ou passe-t-il la nuit à côté de ta crèche?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Attaches-tu par une corde le buffle au sillon? Ou herse-t-il les guérêts à ta suite?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Te fies-tu en lui, parce que grande est sa force? Et t'en remets-tu à lui de ton labour?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Comptes-tu qu'il fasse rentrer les récoltes, et les entasse sur ton aire?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
L'autruche bat joyeusement de l'aile: serait-ce la plume et le duvet du volatile aimant?
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
Non! elle abandonne ses œufs à la terre, et les laisse chauffer dans le sable;
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
et elle oublie qu'un pied peut les fouler, et une bête des champs les écraser! Elle est dure pour sa famille,
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
qui lui devient étrangère; elle a pondu en vain, et n'en est point émue;
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
car Dieu lui fait oublier d'être sage, et ne lui donne point part à la prudence.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
Quand elle se lève, et prend son essor, elle se rit du cheval et de son cavalier.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Est-ce toi qui dotes le cheval de la bravoure, et revêts son col d'un crin frémissant?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Le fais-tu bondir, comme la sauterelle? Son souffle avec noblesse résonne dans ses naseaux, et il inspire l'effroi.
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
Il fouit le sol, et s'applaudit de sa force; il s'avance au devant des armes,
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
il se rit de la peur, et ne tremble pas, et il ne recule point en face de l'épée.
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
Sur lui retentit le carquois, la lance étincelante et le javelot.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
De son pas il dévore le terrain qui s'émeut et tremble; il ne se contient plus au son de la trompette;
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
à l'ouïe de la trompette il dit: En avant! De loin il pressent la bataille, la clameur des chefs, et le cri de guerre.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Est-ce par un effet de ton intelligence que l'épervier prend son vol, et déployant ses ailes gagne le Midi?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Est-ce à ton ordre que l'aigle s'élève, et va placer son aire sur les hauteurs?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
Il habite les rochers, et se loge sur les cîmes des rochers, le sommet des montagnes;
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
de là il épie sa proie, et ses yeux voient au loin,
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
et ses petits sucent le sang, et, là où sont des cadavres, il se trouve.
