Job 39

1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

Sais-tu le temps auquel les chamois des rochers font leurs petits? As-tu observé quand les biches faonnent?

2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

Compteras-tu les mois qu'elles achèvent leur portée, et sauras-tu le temps auquel elles feront leurs petits,

3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Et qu'elles se courberont pour mettre bas leurs petits, [et] qu'elles se délivreront de leurs douleurs?

4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

Leurs fans se portent bien, ils croissent dans les blés; ils s'écartent, et ne retournent plus vers elles.

5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

Qui est-ce qui a laissé aller libre l'âne sauvage, et qui a délié les liens de l'âne farouche,

6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

Auquel j'ai donné la campagne pour maison, la terre inhabitée pour ses retraites?

7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

Il se rit du bruit de la ville; il n'entend point les clameurs de l'exacteur;

8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

Les montagnes qu'il va épiant çà et là, sont ses pâturages, et il cherche toute sorte de verdure.

9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

La licorne voudra-t-elle te servir, ou demeurera-t-elle à ta crèche?

10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

Lieras-tu la licorne avec son licou pour labourer? ou rompra-t-elle les mottes des vallées après toi?

11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

T'assureras-tu d'elle, sous ombre que sa force est grande, et lui abandonneras-tu ton travail?

12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

Te fieras-tu qu'elle te porte ta moisson, et qu'elle l'amasse dans ton aire?

13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

As-tu donné aux paons ce plumage qui est si brillant, ou à l'autruche les ailes et les plumes?

14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

Néanmoins elle abandonne ses œufs à terre, et les fait échauffer sur la poussière,

15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

Et elle oublie que le pied les écrasera, ou que les bêtes des champs les fouleront.

16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

Elle se montre cruelle envers ses petits, comme s'ils n'étaient pas à elle; et son travail est souvent inutile et elle ne s'en soucie point.

17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

Car Dieu l'a privée de sagesse, et ne lui a point donné d'intelligence;

18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

A la première occasion elle se dresse en haut, et se moque du cheval et de celui qui le monte.

19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

As-tu donné la force au cheval? [et] as-tu revêtu son cou d'un [hennissement] éclatant comme le tonnerre?

20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

Feras-tu bondir le cheval comme la sauterelle? le son magnifique de ses narines est effrayant.

21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

Il creuse la terre [de son pied], il s'égaie en sa force, il va à la rencontre d'un homme armé;

22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

Il se rit de la frayeur, il ne s'épouvante de rien, et il ne se détourne point de devant l'épée.

23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

[Il n'a point peur des] flèches qui sifflent tout autour de lui, ni du fer luisant de la hallebarde et du javelot.

24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

Il creuse la terre, plein d'émotion et d'ardeur au son de la trompette, et il ne peut se retenir.

25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

Au son bruyant de la trompette, il dit: Ha! ha! Il flaire de loin la bataille, le tonnerre des Capitaines, et le cri de triomphe.

26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

Est-ce par ta sagesse que l'épervier se remplume, et qu'il étend ses ailes vers le Midi?

27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

Sera-ce à ton commandement que l'aigle prendra l'essor, et qu'elle élèvera sa nichée en haut?

28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

Elle habite sur les rochers, et elle s'y tient; [même] sur les sommets des rochers et dans des lieux forts.

29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

De là elle découvre le gibier, ses yeux voient de loin.

30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

Ses petits aussi sucent le sang, et où il y a des corps morts, elle y est aussitôt.