Job 39

1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

Sais-tu quand les chèvres sauvages font leurs petits? Observes-tu les biches quand elles mettent bas?

2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

Comptes-tu les mois pendant lesquels elles portent, Et connais-tu l’époque où elles enfantent?

3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Elles se courbent, laissent échapper leur progéniture, Et sont délivrées de leurs douleurs.

4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

Leurs petits prennent de la vigueur et grandissent en plein air, Ils s’éloignent et ne reviennent plus auprès d’elles.

5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

Qui met en liberté l’âne sauvage, Et l’affranchit de tout lien?

6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

J’ai fait du désert son habitation, De la terre salée sa demeure.

7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

Il se rit du tumulte des villes, Il n’entend pas les cris d’un maître.

8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

Il parcourt les montagnes pour trouver sa pâture, Il est à la recherche de tout ce qui est vert.

9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

Le buffle veut-il être à ton service? Passe-t-il la nuit vers ta crèche?

10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

L’attaches-tu par une corde pour qu’il trace un sillon? Va-t-il après toi briser les mottes des vallées?

11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

Te reposes-tu sur lui, parce que sa force est grande? Lui abandonnes-tu le soin de tes travaux?

12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

Te fies-tu à lui pour la rentrée de ta récolte? Est-ce lui qui doit l’amasser dans ton aire?

13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

L’aile de l’autruche se déploie joyeuse; On dirait l’aile, le plumage de la cigogne.

14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

Mais l’autruche abandonne ses œufs à la terre, Et les fait chauffer sur la poussière;

15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

Elle oublie que le pied peut les écraser, Qu’une bête des champs peut les fouler.

16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

Elle est dure envers ses petits comme s’ils n’étaient point à elle; Elle ne s’inquiète pas de l’inutilité de son enfantement.

17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

Car Dieu lui a refusé la sagesse, Il ne lui a pas donné l’intelligence en partage.

18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

Quand elle se lève et prend sa course, Elle se rit du cheval et de son cavalier.

19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

Est-ce toi qui donnes la vigueur au cheval, Et qui revêts son cou d’une crinière flottante?

20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

Le fais-tu bondir comme la sauterelle? Son fier hennissement répand la terreur.

21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

Il creuse le sol et se réjouit de sa force, Il s’élance au-devant des armes;

22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

Il se rit de la crainte, il n’a pas peur, Il ne recule pas en face de l’épée.

23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

Sur lui retentit le carquois, Brillent la lance et le javelot.

24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

Bouillonnant d’ardeur, il dévore la terre, Il ne peut se contenir au bruit de la trompette.

25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

Quand la trompette sonne, il dit: En avant! Et de loin il flaire la bataille, La voix tonnante des chefs et les cris de guerre.

26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

Est-ce par ton intelligence que l’épervier prend son vol, Et qu’il étend ses ailes vers le midi?

27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

Est-ce par ton ordre que l’aigle s’élève, Et qu’il place son nid sur les hauteurs?

28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

C’est dans les rochers qu’il habite, qu’il a sa demeure, Sur la cime des rochers, sur le sommet des monts.

29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

De là il épie sa proie, Il plonge au loin les regards.

30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

Ses petits boivent le sang; Et là où sont des cadavres, l’aigle se trouve.