Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
“Do you know the time when the mountain goats give birth? Do you watch when the doe bears fawns?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
Can you count the months that they fulfill? Or do you know the time when they give birth?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
They bow themselves. They bear their young. They end their labor pains.
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Their young ones become strong. They grow up in the open field. They go out, and don’t return again.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
“Who has set the wild donkey free? Or who has loosened the bonds of the swift donkey,
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
whose home I have made the wilderness, and the salt land his dwelling place?
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
He scorns the tumult of the city, neither does he hear the shouting of the driver.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
The range of the mountains is his pasture. He searches after every green thing.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
“Will the wild ox be content to serve you? Or will he stay by your feeding trough?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Can you hold the wild ox in the furrow with his harness? Or will he till the valleys after you?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Will you trust him, because his strength is great? Or will you leave to him your labor?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Will you confide in him, that he will bring home your seed, and gather the grain of your threshing floor?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
“The wings of the ostrich wave proudly, but are they the feathers and plumage of love?
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
For she leaves her eggs on the earth, warms them in the dust,
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
and forgets that the foot may crush them, or that the wild animal may trample them.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
She deals harshly with her young ones, as if they were not hers. Though her labor is in vain, she is without fear,
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
because God has deprived her of wisdom, neither has he imparted to her understanding.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
When she lifts up herself on high, she scorns the horse and his rider.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
“Have you given the horse might? Have you clothed his neck with a quivering mane?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Have you made him to leap as a locust? The glory of his snorting is awesome.
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
He paws in the valley, and rejoices in his strength. He goes out to meet the armed men.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
He mocks at fear, and is not dismayed, neither does he turn back from the sword.
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
The quiver rattles against him, the flashing spear and the javelin.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
He eats up the ground with fierceness and rage, neither does he stand still at the sound of the trumpet.
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
As often as the trumpet sounds he snorts, ‘Aha!’ He smells the battle afar off, the thunder of the captains, and the shouting.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
“Is it by your wisdom that the hawk soars, and stretches her wings toward the south?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Is it at your command that the eagle mounts up, and makes his nest on high?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
On the cliff he dwells and makes his home, on the point of the cliff and the stronghold.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
From there he spies out the prey. His eyes see it afar off.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
His young ones also suck up blood. Where the slain are, there he is.”
