Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
Knowest thou the time when the wild goats bring forth among the rocks, or hast thou observed the hinds when they fawn?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
Hast thou numbered the months of their conceiving, or knowest thou the time when they bring forth?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
They bow themselves to bring forth young, and they cast them, and send forth roarings.
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Their young are weaned and go to feed: they go forth, and return not to them.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Who hath sent out the wild ass free, and who hath loosed his bonds?
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
To whom I have given a house in the wilderness, and his dwellings in the barren land.
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
He scorneth the multitude of the city, he heareth not the cry of the driver.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
He looketh round about the mountains of his pasture, and seeketh for every green thing.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
Shall the rhinoceros be willing to serve thee, or will he stay at thy crib?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Canst thou bind the rhinoceros with thy thong to plough, or will he break the clods of the valleys after thee?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Wilt thou have confidence in his great strength, and leave thy labours to him?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Wilt thou trust him that he will render thee the seed, and gather it into thy barnfloor?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
The wing of the ostrich is like the wings of the heron, and of the hawk.
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
When she leaveth her eggs on the earth, thou perhaps wilt warm them in the dust.
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
She forgetteth that the foot may tread upon them, or that the beasts of the field may break them.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
She is hardened against her young ones, as though they were not hers, she hath laboured in vain, no fear constraining her.
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
For God hath deprived her of wisdom, neither hath he given her understanding.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
When time shall be, she setteth up her wings on high: she scorneth the horse and his rider.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Wilt thou give strength to the horse, or clothe his neck with neighing?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Wilt thou lift him up like the locusts? the glory of his nostrils is terror.
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
He breaketh up the earth with his hoof, he pranceth boldly, he goeth forward to meet armed men.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
He despiseth fear, he turneth not his back to the sword,
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
Above him shall the quiver rattle, the spear and shield shall glitter.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
Chasing and raging he swalloweth the ground, neither doth he make account when the noise of the trumpet soundeth.
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
When he heareth the trumpet he saith: Ha, ha: he smelleth the battle afar off, the encouraging of the captains, and the shouting of the army.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Doth the hawk wax feathered by thy wisdom, spreading her wings to the south?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Will the eagle mount up at thy command, and make her nest in high places?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
She abideth among the rocks, and dwelleth among cragged flints, and stony hills, where there is no access.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
From thence she looketh for the prey, and her eyes behold afar off.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
Her young ones shall suck up blood: and wheresoever the carcass shall be, she is immediately there.
