Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
Do thou know the time when the wild goats of the rock bring forth? Or can thou mark when the hinds do calve?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
Can thou number the months that they fulfill? Or do thou know the time when they bring forth?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
They bow themselves. They bring forth their young. They cast out their pains.
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Their young ones become strong. They grow up in the open field. They go forth, and return not again.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Who has sent out the wild donkey free? Or who has loosed the bonds of the swift donkey
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
whose home I have made the wilderness, and the salt land his dwelling-place?
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
He scorns the tumult of the city, neither does he hear the shoutings of the driver.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
The range of the mountains is his pasture, and he searches after every green thing.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
Will the wild-ox be content to serve thee? Or will he abide by thy crib?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Can thou bind the wild-ox with his band in the furrow? Or will he harrow the valleys after thee?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Will thou trust him because his strength is great? Or will thou leave to him thy labor?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Will thou confide in him that he will bring home thy seed, and gather the grain of thy threshing-floor?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
The wings of the ostrich wave proudly, but are they the pinions and plumage of love?
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
For she leaves her eggs on the ground, and warms them in the dust.
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
And she forgets that the foot may crush them, or that the wild beast may trample them.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
She deals hardly with her young ones, as if they were not hers. Though her labor be in vain, she is without fear,
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
because God has deprived her of wisdom, nor has he imparted understanding to her.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
The time she lifts up herself on high she scorns the horse and his rider.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Have thou given the horse his might? Have thou clothed his neck with the quivering mane?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Have thou made him to leap as a locust? The glory of his snorting is awesome.
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
He paws in the valley, and rejoices in his strength. He goes out to meet the armed men.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
He mocks at fear, and is not dismayed. Neither does he turn back from the sword.
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
The quiver rattles against him, the flashing spear and the javelin.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
He swallows the ground with fierceness and rage, nor does he believe that it is the voice of the trumpet.
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
As often as the trumpet sounds he says, Aha! And he smells the battle afar off, the thunder of the captains, and the shouting.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Is it by thy wisdom that the hawk soars, and stretches her wings toward the south?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Is it at thy command that the eagle mounts up, and makes her nest on high?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
She dwells on the cliff, and makes her home upon the point of the cliff and the stronghold.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
From there she spies out the prey. Her eyes behold it afar off.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
Her young ones also suck up blood. And where the slain are, there is she.
