Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
Thaelpang kah sathai a piil tue na ming tih sayuk a rhai na dawn a?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
Hla a cup la na tae tih a piil tue na ming a?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
A ca rhoek loh a koisu uh tih a huel daengah a bungtloh loh a hlah.
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
A ca a man uh te cangpai neh rhoeng tih a caeh uh phoeiah tah amih taengla mael uh pawh.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Sayalh la kohong marhang aka hlah te unim? Laak lueng kah kuelrhui aka hlam te unim?
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
A im te kolken la, a dungtlungim te lungkaehlai la ka khueh.
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
Khorha kah hlangping te a lawn tih aka tueihno kah pang ol hnatun pawh.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
A luemnah tlang te a cawt tih sulhing boeih te a yoep.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
Cung loh nang taengah a thohtat hamla a huem vetih na kongduk dongah rhaeh aya?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Cung te a rhuivaeh kong ah na pael vetih nang hnukah tuikol te a thoe aya?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
A thadueng a len dongah a soah na pangtung vetih na thaphu te a taengah na hnoo aya?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Na cangti te a khuen, a khuen vetih na cangtilhmuen a coi ni tila te te na tangnah a?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
Kalaukva kah phae loh yoka cakhaw bungrho phaemul neh a dii aih nim.
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
A duei te diklai dongah a hnoo tih laipi khuiah a awp.
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
A kho loh a hep te a hnilh tih kohong mulhing long khaw te te a til.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
A ca rhoek te amah kah pawt bangla a hit sak tih a poeyoek la a thaphu te birhihnah pawh.
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
Pathen loh anih te cueihnah a hnilh sak tih a taengah yakmingnah tael pah pawh.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
Hmuensang la a phuel uh tue vaegah tah marhang neh a sokah aka ngol te a nueih thil.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Marhang taengah thayung thamal na paek a? A rhawn te a hnoo neh na thing pah a?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Anih te kaisih bangla na pet sak a? A phit vaengkah mueithennah khaw mueirhih la poeh.
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
Tuikol te a phuet uh vaengah thadueng neh a ngaingaih lungpok haica doe hamla pawk.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
Rhihnah te a nueih thil tih a rhihyawp pawt dongah cunghang ha lamloh a mael moenih.
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
A taengah liva a khoek tih caai neh soe kaw hmaihluei la om.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
Hinghuen neh khoponah neh diklai a coih tih tuki ol te tangnah pawh.
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
Tuki te a rhoeh la, “Ahuei,” a ti nah tih caemtloek vaengkah mangpa khohum neh tamlung te a hla lamloh a huep.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Nang kah yakmingnah dongah nim mutlo loh a phae a phuel tih a ding, a phae te tuithim la a phuel?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Nang kah ka dongah atha te sang hang tih a bu a pomsang a?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
Thaelpang ah kho a sak tih thaelpang hmuisum neh rhalvong ah khaw rhaeh ta.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
Te lamloh caak a thaih tih a hla lamkah te a mik loh a paelki.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
Te vaengah a vapuel, a vapuel loh thii a caep uh tih rhok om nah ah hnap om,” a ti nah.
