Job 37
1 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
И от сих возмятеся сердце мое и отторжеся от места своего.
2 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
Послушай слуха во гневе ярости Господни, и поучение изо уст Его изыдет.
3 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
Под всем небом началство его, и свет его на крилу земли.
4 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
Вслед его возопиет гласом, возгремит гласом величия Своего, и не изменит их, яко услышит глас Его.
5 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
Возгремит Крепкий гласом Своим дивная: сотвори бо велия, ихже не ведахом.
6 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
Повелеваяй снегу: буди на земли, и буря дождя, и буря дождев могутства Его.
7 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
В руце всякаго человека знаменает, да познает всяк человек свою немощь.
8 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
Внидоша же зверие под кров и умолкоша на ложи.
9 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
Из хранилищ внутренних находят болезни, и от внешних стран студень.
10 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
И от дыхания Крепка даст лед: управляет же воду, якоже хощет,
11 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
и избранное устрояет облак: разженет облак свет Его,
12 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
и Сам окрестная превратит, якоже хощет, в дела их: вся, елика заповесть им, сия чиноположена суть от Него на земли,
13 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
аще в наказание, аще на землю свою, аще на милость обрящет и.
14 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
Внуши сия, Иове: стани учайся силе Господни.
15 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
Вемы, яко Господь положи дела Своя, свет сотворив из тмы.
16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
Весть же различие облаков и велия падения злых.
17 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
Твоя же одежда тепла, почивает же на земли от юга.
18 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
Утверждения с Ним в древности, крепка якоже видение слития.
19 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
Чесо ради, научи мя, что речем Ему? И престанем многа глаголюще.
20 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
Еда книга, или книгочиа ми предстоит? Да стоящь сотворю человеку молчати.
21 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
Не всем же видимь свет: светлый есть в древностех, якоже еже от него на облацех.
22 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
От севера облацы златозарни: в сих велия слава и честь Вседержителева.
23 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
И не обретаем иного подобна крепости Его: иже судит праведно, мниши ли, яко не слышит Той?
24 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
Темже убоятся Его человецы: убоятся же Его и премудрии сердцем.
