< Job 37 >

1 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
Inao ka, ty mampinevenevetse ty troko ty mampitsamboañe aze an-toe’e.
2 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
Tsatsiho ty fipoñam-piarañanaña’e, naho i hotroke miakatse am-palie’ey.
3 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
Hahà’e ambanen-kaliforan-dikerañe eo naho i hela’ey pak’añ’olo-ty tane toy.
4 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
Mandimbe aze ty fitroñam-peo, mangotrok’ amy fiarañanañan’ enge’ey vaho tsy ho kalaña’e i helatsey t’ie janjiñeñe i fiarañanaña’ey.
5 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
Halatsàñe ty fangotrohan’ Añahare i fiarañanaña’ey; ra’elahy o fitoloña’eo, tsy lefen-tika tsikaraheñe.
6 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
Hoe re amy fanalay, Mifiafià an-tane eo; naho amy orañey, Milihira.
7 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
Vihine’e iaby ty fità’ondatio hahafohina’ ze kila ondaty ty fitoloña’e.
8 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
Mimoak’ an-dakato ao amy zao o bibio, miampitse am-pipalira’e ao.
9 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
Boak’ atimo ao ty tangololahy, boak’ avaratse añe i tsintsiñey.
10 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
Ty kofòn’ Añahare ro anoloram-panala, Ajihe’e ty fibanara’ o ranoo.
11 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
Ampijinie’e halèñe i rahoñe milodolodoy: Ampiparaitahe’e mb’eo o rahom-pihelara’eo.
12 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
Mibalike re, añodiña’ ty fiteha’e, hanoa’e ze andilia’e ambone’ o tane fimoneñañeo.
13 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
Ampahavia’e, ke t’ie kobaiñe, ke ho an-tane’e, he te fiferenaiñañe.
14 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
Inao! ry Iobe, mijohaña vaho haraharao o fitoloñan’Añahare fanjakao.
15 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
Fohi’o hao ty fampijadoñan’ Añahare iareo? Ty fampipalipalitsie’e o raho’eo himilemiletse.
16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
Fohi’o hao ty fandanjan-drahoñe, o halatsañe amy Lifo-kilalaio?
17 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
Ihe aman-tsaroñe matrovoke naho ampitsiñe’ i tiok’atimoy ty tane toy?
18 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
Lefe’o hao, ihe mitraok’ ama’e, ty mamelatse i likerañey, an-kagàn-ketsoro natranake.
19 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
Añanaro anay ty ho saontsie’ay; Fa tsy mahafandahatse zahay ty amy ieñey.
20 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
Hisaontsiañe hao te izaho hivolañe? Ihalalia’ t’indaty hao te hagedrañe.
21 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
Tsy ho isa’e henaneo i hazavàñe mireandreañe an-kalo’ o rahoñeo; naho tsy ampisavae’ i tioke mihelañey.
22 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
Havolamenañe ty boak’ avaratse añe; aman’engeñe maharevendreveñe t’i Andrianañahare.
23 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
Tsy lefe’ay tsikaraheñe ‘nio i El-Sadai, Jabahinak’ an’ ozatse, fe tsy olañe’e ty zaka naho ty havantañañe vokatse.
24 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
Aa le mañeveñe ama’e ondatio; leo raike tsy haoñe’e t’ie manao kante an-troke.

< Job 37 >